skulle komma sanningen närmare, i fall man talade om pluralitetens likgiltighet för saken, hvilken gjorde, att man icke ansåg tjenligt att genom förslagets antagande ur Styrelsen utdrifea dess mest nitiske och framför andra verksamme ledamot. Jag vet att jag här inlåter mig på ett område, som jag gjorde klokast att ej vidröra; men saken har för mig för stor vigt, att jag utan protest kan låta H. T. ur Styrelsens beslut att lägga förslaget till handlingarna draga den slutföljden, att Styrelsen , nästan enhälligt förkastat detsamma såsom ett återgångssteg (från något bättre till något sämre!). Betänkligare är att herr Meijerberg, i stället för att vederlägga de af mig anförda skälen för ifrågavarande förslag (det stora behofvet af en dylik skola samt den lika ansenliga som säkra besparingen), behagat tillskrifva mig yttranden, som jag i sådant sammanhang uldrig haft och derföre icke kan vidkännas. Det torde hvarken vara rätt eller klokt, att i en sak som denna, der det personliga helt och hållet bör träda i bakgrunden, lägga uteslutande vigt på tillfälliga, ur sitt sammanhang lösryckta uttryck; och det kan aldrig ursäktas, att man förkastar en åsigt derföre att man tror sig ha ,fått hugg på dess försvarare. — Jag har icke sagt, att ,,den som motsätter sig Vexelundervisningsmethoden befordrar slafveri. Då jag för Styrelsens öfriga, vid tillfället närvarande ledamöter, ville göra riktigt klart, att en fråga som denna, om den bästa undervisningsoch uppfostringsmetboden, väl vore värd att begrunda och gerna kunde tåla act till annat sammanträde uppskjutas, yttrade jag, bland annat, följande: Di man ger akt på huru nationerna åldras, huru yngre generationer i sannt menniskovärde stå långt tillbaka i jämförelse med deras förfäder, lärer man ej kunna undgå att söka rätta grunden till detta beklagliga och alldeles onödvändiga förhållande deruti, att barnen icke uppfostras på det rätta sättet. I öfverensstämmelse med den i sammanhang härmed uttalade åsigten (den låter visserligen nåsot kättersk, men torde såsom en personlig erfarenhetssats väl låta säga sig) att menniskan, om hon får uppväxa i trihet (lagdunden ordning), utan att af andra fördertvas eller förföras, snarare utvecklar sig till det goda än till det onda, antyddes nu, att felet måste ligga deri att man allttörofta i mensklig sjelfklokhet vill med tafatta händer ingripa i försynens rådslag och, af lutter omsorg och , kärlek, behandla barnen lika dåraktigt, som ifall någon ville med samma tafatta händer påskynda den i färgprakt doftande rosens utveckling. Jag menade med ett ord, att man allttörofta fostrade barnen till andligt och moraliskt slatfveri. Visserligen åberopade jag nu min egen personliga erfarenhet om Vexel-undervisningens underbara kraft, att, genom fri sjelfverksamhet och stadigt arbete, utveckla de förqvätda eller slumrande anlagen, uppfostra till fribet, och till alla och en hvar sprida upplysning och sedlighet; men det röjer ett bra dåligt samvete att tolka detta så som skulle jag anse barnen i våra öfriga lägre och högre folkskolor fostras till slatveri. Åtminstone skulle det i så fall vara ytterligt inconseqvent af mig, att endast fordra inrättande af 2 skolor, för de mest vanlottade, försummade eller vanartiga, der 40 qvarstå, inrättade efter en annan plan. Lika litet har jag sagt, såsom herr Meijerberg synes påskina, att folkskolans uppgift endast bör bestå i meddelande at de ,, nödtorttigaste färdigheter, såsom innanläsning, skrifning och råkning. Jag har sagt att folkskolans uppgift är, att ovilkorligen bibringa alla dessa färdigheter; och att det nödvändiga bör 1 främsta rummet göras. Jag har till och med vågat påstå, att detta skulle vara i alla hänseenden tillräckligt; men jag har då också derunder in