så äfven den indianske jägaren; och, liksom han, vandrar på afgrundsbranta stigar, tills han når ett svalg, der han hos en gammal man måste lemna sin kropp, för att konna uppnå det på andra sidan svalget liggande själarnas land. Af stor poetisk skönhet och djupt innehåll är detta fragment ur nämnde dikt: Han kände sig nu vara i själarnes land. När han hade vandrat en halt dagsresa genom en trakt, som med hvart steg blef allt vackrare och vackrare, kom han till stranden af en stor insjö, i hvilkens midt var en stor och tjusande ö. En kanot af en hvit glänsande sten låg bunden vid stranden. Han var viss på att han var på den rätta vägen, ty detta allt hade den gamle mannen sagt honom. Der voro också glänsande åror. Han steg straxt i kanoten och tog rorna i handen, och då han vände sig om, såg han till sin glädje och ötverraskning det föremål han sökte i en annan kanot, i all ting en motbild till hans; den syntes vara skuggan af hans egen. Den följde noga hvarje den minsta rörelse af denna, och de båda kanoterna framflöto vid hvarandras sida. Med ens sköto de ut ifrån stranden och begynte fara öfver sjön. Vågorna syntes blifva högre, och de tycktes på afstånd färdiga att uppsluka dem, men just som de uppnådde det svallande skummet likasom smälte vågorna bort, liksom vore de blott skuggvågor. Icke förr hade en skummande bölja försvunnit, förr än en annan ännu mera hotande svallade upp. Sålunda voro de i en s.ändig fruktan, som ännu mera förökades deraf, att de genom det klara vattnet kunde skönja stora benhögar af de varelser, som före dem här hade omkommit. Lifvets herre hade likväl beslutat att de skulle komma fram, ty ingenderas gerningar och tankar hade varit onda. Men de sågo många, som kämpade och slutligen sjönko under våsorna. — Endast små barns kanoter möttes icke af några vågor. Slutligen uppnådde de lycksalighetens Öö. Kortligen, hr Unonii lifliga skildring från Amerikas vester förtjenar mer än vanlig spridning, hvartill vi ock rekommendera den.