KUID al UR, UYLINAVI UVI 0 BET cession af 10,000 menniskor sjöng på hemvägen bekanta politiska kyrkosånger, hvarefter mängden lugnt åtskiljdes. Den utryckta militären och polisen skredo likväl icke in. I Italien är den ungerska agitationen verksam, för att störta Ricasoli, och tidn. uTjiritto vill tillochmed veta, att general Tärr, begifvit sig till Caprera, för att vinna Garibaldi för eventualiteterna till nästa vår. Åfven Ricasolis halfofficiela organ förklarar i en anmärkningsvärd artikel, att sakernas ställning ej kan 1862 förblitva sådan som den varit under det pinsamma året 1861; bladet tillägger, att Frankrikes politik i sjelfva verket icke slagit om, men att de yttre svårigheterna för den romerska frågans lösning oförmodadt blifvit så stora, att denna angelägenhet plötsligen råkat i stockning; likväl fortfara Frankrikes och Italiens bemodanden att blifva herrar öfver svårigheterna, och med en ihållighet såväl å ena som andra sidan, hvilken ej låter af något nedslå sig. Hvad Venetien angår, förklarar tidn. lika torrt som eftertryckligt, att, om Venedigs kedjor icke möjligen genom ett underverk springa i stycken, så gifves det endast tvenne vägar till dettas befriande: underhandling eller krig; men för det förra behöfves en enstämmighet mellan de europeiska makterna, som för närvarande ej finnes, och för det senare behöfves ovilkorligen, att den italienska arm6en är slagfärdig, hvilket likväl ännu står i vida fältet, ehuru man dock med kraft arbetar derpå. Molnen draga sig alltmera tillsammans, och nu behöfver Ricasoli mera än någonsin hela den kraft, som man sagt honom ega, om han skall förmå hålla folkrörelserna inom sina vederbörliga gränser, motarbeta de hetsigas ifriga ansträngningar samt på samma gång jägta och binda Napoleon, allt saker, i hvilka den bortgångne Cavour var en mästare, Hvarje vän af Italien måste hoppas, att regeringen ej låter vilseleda sig, utan på samma gång hon uppmärksamt följer förhållandenas utveckling i Ungern och Polen, för intet pris släpper ur sigte kräftan inom halföns egen barm: den olösta romerska frågan. Ungerns furst-primas (erkebiskop), hvilken såsom nämndt inkallats till Wien för att hos kejsaren stå till ansvar för den skrifvelse han utfärdat till sina underordnade mot kejsarens befallning om rekrytutskrifningen, hade den siste oktober audiens hos kejsaren, efter det han förut haft ett samtal med ungerska bofkansleren Forgach. Enligt Wien. Presse beklagade han, att hans svarskrifvelse såsom obergespan blifvit offentliggjord; men han fasthöll oryggligt vid de deri uttalade åsigter och förklarade, att han som redlig man ej kunde gifva regeringen något annat råd. Man har också väl aktat sig för att vidtaga några stränga åtgärder mot den åldrige kyrkofursten; han har oantastad rest tillbaka hem och bebåller sina båda embeten men med den skiljnaden, att i Granerkomitatet ställes vid hans sida en administratör — hvilket nu är detsamma som ett afsked i mild form. Kröningshögtidligheterna i Berlin gingo dock ej till ända utan misstämning. Österrike har otur, det kan nästan aldrig företaga sig något, vare sig stort eller litet, utan att komma i krakel med någon af vestmakterna, och denna otur förtoljde det äfven här. Eftersom det utomordentliga kröningssändebudet, erkehertig Frans Ludvig, skulle resa på måndagen, måste österrikiske ministern hålla sin fest om söndagen. Men det strider mot de engelska sederna att gå på bal om söndagen, hvarföre lord Clarendon och hela det britiska gesandtskapet vägrade att deltaga i festen och fasthöllo denna vägran, oaktadt alla försök att förmå dem uppoffra sitt lands seder för politiken, och fastän hans drottnings dotter, kronprinsessan af Preussen, enligt sitt nya fosterlands sed ej drog i betänkande att mottaga den österrikiske ministerns inbjudan. Grefve Clarendon var dessutom den ende at de utomordentliga kröningssändebuden, som ej gaf någon fest. England har intet gesandtskapsshotell i Berlin, lyder förevänningen, men den verkliga orsaken söker man i Englands missnöje öfver besöket i Compiegne. I desto skarpare motsats härtill står det franska sändebudets fest, hvilken måste ha varit riktigt bländande och påminnande om de förblindande skildringarne i Tusen och en natt. FR. . TR ST 1 mit dunttninnnanan