Från Utlandet. Af alla de många och storartade händelser, hvilka i närvarande tid utföras på verldsteatern, rika på effekter och fängslande med väldig kraft äfven den mest passionslöse åskådare, är dock den djupa rörelsen i Italien den intressantaste och lärorikaste, emedan den i sig inrymmer alla de andra, om man så tår säga. Vi nämnde i går om det italienska presterskapets ställning till påfvedömet; en närmare utläggning härat törde vara på sin plats. En allud väl underrättad person skrifver härom till Times från Turin: En viss sjelfständighetsanda har alltid varit förmärkt inom Lombardiet, isynnerhet inom församlingarnes presterskap. Om biskoparne i Como eller Cremona, eller domkapitlen i Milauo, Bergamo eller Brescia skulle nu vilja kalla tillsammans sina provinciala synoder, och sammanträda till en regions-synod, för att upp: sätta sin protest mot bibehållandet af påfvens verldsliga makt, såsom stridande mot kristendomens natur och sträfvanden samt skyldig till de flesta, om icke alla, oredor, som alltid skadat eller nu skada kyrkan, och oforenlig med den sanna religionens intressen i en framtid; och komme samudigt de teologiska fakulteterna vid de olika italienska universiteten och andliga skolorna till samma konklusioner — hvad skulle då bli foljden? Jo, exemplet åf en, två, tre församlingars presterskap skulle snart bli kontagiöst, och påltvedösnet skulle öfverallt i Italien förlora terräng, tills det vore inskränkt inom de trånga gränser, i hvilka franska bajonetter ännn upprätthålla det. Emot en fullkomlig enighet mellan presterskapet, sådan som vi äro sagda existerar i Como och Cremona, skulle det ej vara lätt för påfven att anropa om hjelp 200,000,000 katoliker, på hvilka han påstår sig kunna lita. Dessa 200,000,000 halva ännu icke dragit i fält, för att åt honom återvinna hans förlorade provinser, och skulle sannolikt icke dråga svärdet, för att bland de fria och rustade italienarne stärka en hop, som de af sig sjelfva afskydde. Påfven måste derföre pröfva de andliga vapnens förmåga, och exkommunikationen samt interdiktet kunna ännu hafva någon makt bland de okunniga klasserna, så länge isynnerhet presterskapet på landet handlar i öfverensstämmelse med påfvens dekreter. Utan tvitvel måste italienarne, isynnerhet på landet, hafva messor och sakramenter, och kunna hvarken födas eller gifta sig eller dö utan kyrkans mellankomst. Men om alla religiösa förrättningar och ceremonier, oaktadt de påfliga dekreterna, fortfarande utöfvas af altarets tjenare, till hvilka italievarne alltid blickat upp såsom till sina säkra vägvisare, skola de troligen ej mycket bry sig om det aflägsna och vanmäktiga raseriet hos en påfve, som ådragit sig sina bedragna landsmäns hat och aldrig tvekat att göra gemensam sak med de mest obarmhertiga både främmande och inbemska fiender, Italiens förtryckare och mördare. Hans förbund med Bourbonen och Chiavone har rågat måttet af italienarnes afsky för Pius IX och hans hof. Men är det väl möjligt, att förmå massan af det lombardiska eller italienska presterskapet till att i detta ämne handla med enighet? Svaret är: det finnes uti Italien goda