stulen. Då Rosenberg, en jämmerlig figur, sökt sälja stöflarne hade detta väckt misstanke, och en poliskonstapel tagit honom i förvar. Rosenberg erkände tillgreppet, till hvilket han sade att nöden dritvit honom. — Målet remitterades till Rådhusrätten. — En sjöman vid namn Johan Berndtson hade i går åtta dagar sedan i rusigt tillstånd blifvit uppförd i polisvakten. Då han derifrån släpptes lös, sade han sig ha förlorat tvenne urnycklar af guld, hvilka skulle fallit af urkedjan, som på ett eller annat sätt gått sönder. Då emellertid inga nycklar, oaktadt noggranut letande, kunde återfinnas, fick saken bero, och Berndtson aflägsnade sig, efter att af den för tillfället vakthafvande polisbetjeningen ha fått rådet att annonsera i tidningarne om sin förlust och på pantlåneinrättningen samt hos guldsmederna efterhöra om dylika nycklar blifvit pantsatta eller sålda. Detta gjorde äfven Berndtson och fick slutligen hos guldsmed Tengstedt reda på sin ena nyckel. Denne hade derstädes blifvit försåld af en okänd mansperson, hvilken i guldsmedsbutiken likväl flere gånger blifvit sedd gående tillsammans med den på Korsgatan posterande poliskonstapeln n:o 23 Carlsson. Personen beskrefs och Carlsson blef sedermera tillfrågad hvem denne vore. Härpå svarade Carlsson att han ej visste det: det var en obekant sjöman, hvilken han händelsevis gävt tillsammans med. Detta påstående företöll likväl misstänkt, och polisbetjeningen grep sig an med berömvärd ifver att sprida ljus 1 saken. Slutligen fick man reda på den okände, och befanus denne, såsom man förut anat, vara en person vid namn Johansson, med hvilken Carlsson mycket umgåtts. Denne Johansson medgaf, att han sålt ena nyckeln efter att ha mottagit den af UCarlsson, som uppgilfvit sig ha hittat tvenne sådane på Rådhusgården. Carlsson medgat derefter att han verkligen hittat dem der, och förtegat att han innehade dem, men påstod att detta skett af glömska och förnekade sig ha gitvit Johansson uppdrag att sälja någon, utan hade Johansson, då han mottog den ena, yttrat: Den skola vi snart göra oss af med. Dertill nekade återigen Johansson. Målet blef emellertid hänvist till vederbörlig domstol; men med afseende på hvad som blifvit uppdagadt angående Carlsson, blef han af polismästaren skild från sin befattning som poliskonstapel. De båda poliskonstaplar, som verksammast bidragit till upptäckten, biefvo för sin påpasslighet belönade, den ene med 10, den andre med 5 rdr rmt. — Skeppstimmermannen Johan Johansson hade, medan han i Majorna den 26 i förra månaden gjorde sig en glad afton, ur sin plånbok förlorat en summa penningar uppgående till öfver 50 rdr, och som han vid den tid, då han gjorde sin förlust, ej varit i sällskap med någon annan än en husar vid namn Mårten Gullberg, misstänkte han denne för att ha tillgripit pengarne. Gullberg, en tjugotvå års yngling at ett hyggligt utseende, var derföre i torsdags uppkallad i poliskammaren för att höras angående denna sak. Skeppstimmermannens berättelse var den, att han vid 7-tiden på atvonen hade träffat Gullberg och bjudit denne med sig att dricka ctt glas öl. De hade sedan gått in på åtskilliga värdshus, hvarefter Gullberg aftlägsnade sig. Kort derefter hade han saknat penningarne, men plånboken i hvilken de legat hade han i behåll. Ingen annan hade varit inne i rummet än de. Gullberg deremot bestred det senare och sade att flere personer varit inne i rummet. Pengarne visste han ej om, men deremot hade Johansson på goltvet tappat ett papper, det Gullberg upptagit och lemnat honom. På polismästarens fråga, om ej pengarne dervid råkat följa med, men i motsats till pipperet tagit vägen till Gullbergs egen ficka i stället för till rätte egarens, nekade han dertill bestämdt. — At upplysnvingsvis hörde personer berättade egarinnan till ett af nykterhetsvärdshusen der de varit inne, att Johansson, som varit litet drucken, hade haft plånboken öppen på sina knän och att Gullberg suttit midt emot honom och så nära intill, att hon ej rätt väl kunnat se, hvad de hade för sig, men Gullberg kunde alltförväl derunder ha skattat Johanssons plånbok, hvilken etter hvad hon förut sett var väl försedd med femmor. — Ett par flickor från ett annat värdshus bleivo derefter börda, och berättade den ena af dem, att Gullberg tör henne visat en femriksdalerssedel med uttrycket: ,Se sådana vänner skall man hal Gullberg medgaf att han gjort detta och påstod, hvad han vid enskildt förhör inför sin chef redan förut uppgifvit, att han fått tio riksdaler till skänks af Johansson. Denne sade sig likväl med bestämdhet minnas, att han ej skänkt honom det ringaste. På nyssnämnde värdshus hade Johansson beklagat sig öfver att ha mistat mycket pengar. — En poliskonstapel berättade, att Gullberg senare på aftonen sagt sig ha fått arf efter sin far och velat köpa en klocka af konstapeln. Detta blef dock ej af, men deremot tilsbytte han sig af denne en rock emot ett fickur och 5 rdrs mellangift. Gullberg hade då visat sig ha 7 rdr i behåll. En annan poliskonstapel hade varit med Gullberg inne på ett värdshus och dervid sett honom innehafva 5 å 6 blåa sedlar, hvilka sågo ut som femmor. — Gullberg påstod dock under hela förhöret ihärdigt, att han blott innehaft 10 rdr, och sade sig, såsom vi nämnt, ha fått dem till skänks af Johansson, men slutligen medgaf han dock att så ej varit förbållandet, utan hade han upptagit de tio riksdalerna från golfvet, dit Johansson låtit dem falla. Om de öfriga pengarne förnekade han fortfarande all vetskap. — Sedan detta halfva erkännande vunnits af honom, blef målet hänvis. till vederbörlig krigsrätt, och skulle under tiden Gullberg förvaras i militärarresten. Claes Emil Niklasson. hvilken vi omtalat såsom tilltalad derföre att han tillgripit en grönrutig klädning, hade vid tillfället då han häktades, på sig en summa af tjugo riksdaler, hvilken han sagt sig ha hittat på vägen utåt galgkrogarne. En hemmansega