mindre herravälde öfver de andra skandinaviska staterna, så fråga vi, hvilka intressen skulle Sverige hafva att begagna sig af en sådan rätt. I hvad afseende skulle det gagna oss att beherrska ett annat folk? — Man kan förstå att en individ kan hafva intresse af att beherrska en annan, Huru mycket än ens moraliska känsla uppreser sig emot slafveriet, så kan man likväl förstå att slafegaren kan hafva vinst deraf. Man kan vidare förstå, att en klass, en aristokrati kan hafva vinst af att beherrska en annan klass, emedan det derigenom kan skjuta på den bördor, hvilka den eljest sjelf skulle måst åtaga sig. Man kan ännu förstå att ett folk kan hbatva fördel at att beherrska andra, då dewta folk sjelf bildar en aristokrati öfver de andra, likasom det romerska. Men hvilken fördel det skal vara för ett folk, som icke vill påtvinga andra några sociala bördor, att de personer, som utgora dess styrelse, också skola kunna inblauda sig i andra folks regering, det är svårare au inse. Dock — vi göra orätt i att pressera detta argument. Vi veta och vi erkanna ju alla, att vi icke vilja och att det aldrig vart vår mening att eftersträlva något herravälde öfver våra grannstater. — Men då återstår också endast det andra alternativet: att yrkandet på ett principat eller primat for Sverige ibland de skandinaviska staterna, endast innebär yrkandet på en tom titdl. Hos individer är en sådan titelsjuka en dårskap, och man ler deråt. Då det är fråga om folk och stater kan den antaga utseendet af patriotism, men är dock i sjeltva verket endast samma sak under en annan form. Hela denna lära om Sveriges intresse att intaga ett principat eller primat iblaud Skandinaviens stater, synes oss dertöre — alltefter som man uppfattar meningen dermed — gå ut antingen på en orättvisa eller dåraktighet. Men alven om icke så vore, huru kan man anse detta intresse blifva bätre tilltredsställdt, ifall de nordiska rikena bilda skilda stater, än ifall de ingå en unmon? Man åberopar unionen med Norge såsom bevis. — Man envisas i allmänhet att, så snart det blir tråga om en skandinavisk union, vilja se en förebild uti den norska. Denna skiljer sig dock väsendtligt ull sin beskatfenhev ifrån den, som den pohtiska skandinavismen ettersträtvar. Ty om den också hvilar på principen af frihet och sjelfständighet i afseende å inre angelägenheter så har den deremot icke realiserat den politiska skandinavismens andra fordran: en unionsstat i afseende å yttre förhållanden. Att deraf uppstått många svårigheter, och att ännu flera kunna uppstå i framtiden, vilja vi icke bestrida. Men att Sverige, ifall den icke skulle existerat, derigenom skulle stått närmare ett principat eller primat i Skandinavien, är dock svårt att inse. Man påstår att denna union icke lemnar Svenge tillräckligt intlytande. Vi kunna icke förstå, att detta inflytande skulle varit större, ifall Sverige och Norge varit skilda och oberoende stater. Vi behofva icke för utredandet af denna fråga ingå i någon undersökning af de beskyllningar man gjort norrmännen i afseende å deras förhållande till forevingen med Sverige. Antingen de äro grundade eller icke, bevisa de ej att Sverige genum föreningen med Norge skulle uppoffrat några tordelar, som det eljest skulle haft. De utvisa endast att uttörandet af en umon emellan de nordiska staterna kan möta praktiska svårigheter och vansklighbeter, kanske omöjligheter. Det har icke for denna gång varit vår uppgift att se till huru dessa svårigheter skola kunna losas. Vi hafva en dast velat försöka att visa, att ifall en skandinavisk union kan genomtoras och skulle genomföras, hvarken Sverige eller någon annan af de skandinaviska staterna derigenom skulle komma att uppofira några intressen, hvilka det bättre kunde se till godo såsom egen, skild och obervende stat. kenei—Lt——krommwmmmmmkamms—m—tnm———-—mZ— — — — —— AA ww ——..sviccd FS I ST a ST dh DA a Or I