denna äfventyrliga plats hade utsigt öfver hela platsen. Allas blickar riktades mot den gata, från hvilken fordonen skulle komma, men man såg ingenting. Gatpojken hade roat sig med hopen. Det blef åter lugnt en stund; wen plötsligt ljöd en röst: — Ah, se der är Ance! — Och der komma kärrorna! tjöt en furie, i det hon klättrade upp på bordet. Folkhopen började frenetiskt klappa i händerna och den dystra Ca ira ljöd på en gång från allas munnar. Det var förfärligt! Det låg i denna yrsel, som gripit de alltid blodtörstiga menniskorna, någonting så vidrigt, att man snarare skulle trott sig vara offer för en synvilla, än att man bevistade ett verkligt skådespel. Tvenne bvarandra motsatta rörelser förmärktes på tvenne punkter af platsen. På ena sidan kom Ance, som styrde sina steg mot schavotten under stormande bifallisrop från åskådarne, hvilka voro ifriga efter att få åse verket. Från den andra sidan kom den första kärran eskorterad af en piket gensdarmer. Hädelser, hvisslingar och skrik öfverröstades af refrängen Ca ira, som uppsteg från massorna.