Från Utlandet. Uti den italienska frågan är det alltjemt lif, om det än icke synes på ytan. Under rättelserna från halfön äro få och magra, men dock värda stor uppmärksamhet. Icke minst förtjenta deraf äro upplysningarne om rörelsen inom presterskapet. Sålunda finner man af en italiensk tidning, att jesuiten pater Passaglias, af oss förut omnämnda skrift mot bibehållande af påfvens verldsliga makt, finner allt flera anhängare bland italienska presterskapet. Bland andra har domkapitlet i Milano förklarat! sig biträda Passaglias satser; presterskapet i Pistoja tänker likaledes sluta sig till samma förklaring och detta steg väntas likaledes skola vinna efterföljd inom många andra af Italiens städer. Enligt tidningen Nazione, som utkommer i Florens, äro de toskanska presterna och: prelaterna sysselsatta med utgilvande af skrifter öfver samma frågor, hvilka pater Passaglia afhandlat och i samma anda som hans verk; bland andra andliga, som deltaga i denna rörelse, nämnas äfven tvenne för stor lärdom och anseende kända personer, kardinalen Chiesa och kanonikus Reali. — Denna andliga rörelse är af särdeles vigt, då derigenom påfven kommer att inom sitt eget presterskap möta säkerligen sina svåraste motståndare. Rörelsen skall helt visst äfven bli ett godt vapen i Ludvig Napoleons händer, om hvilken man nu, till hans ursäktande för besättande af Rom, allmänt börjar antaga, att han söker af alla krafter genomdrifva den romerska frågan till Italiens förmån, fastän ban stöter oupphörligt på motstånd, bland annat från ett mäktigt parti inom sitt eget land, för hvilket hans egen gemål står i spetsen. I Neapel ligger för närvarande en ganska betydlig engelsk flotteskader, hvilken i någon mån börjar ådraga sig en viss uppmärksamhet. Der finnas nemligen ej mindre än 15 krigsskepp i närvarande stund och ytterligare 10 väntas ännu. Hurudant är det i Polen? så lyder den allmänna, dock nästan i tysthet framställda frågan. Tidningarne berätta visserligen gång efter annan om nya reformer, som kejsar Alexander beviljat sina polska undersåter, men bredvid dessa underrättelser framkomma ständigt och jemt sådana om nya oroligheter, om nya, starka demonstrationer. Och det är väl ej så underligt. Ville den europeiska pressen med fullt opartiska ögon åse den polska rörelsen, skulle denna helt säkert vinna en vida djupare betydelse än nu kommer den till del. Polackarne fordra nemligen en fri konstitution, och ha endast genom framställandet af denna begäran gjort sig i hög grad förtjenta af allmänna uppmärksamheten. Vi behöfva nemligen blott draga oss till minnes den öfvervigt som polska adeln förut innehaft i detta lands författningshistoria. Dessa sina privilegier kastar den nu öfver bord och fordrar genom en fri konstitution allmänt likberättigande. Det är just derigenom som rörelsen har allmänt erkännande och sympati öfver hela landet. De medgifvanden, som regeringen gjort, ha ej varit af natur att tilltredsställa de uttalade fordringarne, och det är derföre demonstrationerna fortfara. Folket begär direkt samband med regeringen genom folkvalda ständer, men kejsaren vill endast medgitva ett statsråd, hvartill valen äro synnerligt begränsade. Att demonstationerna fortfara, kan derföre ej väcka undran, och de franska tidningarne, som tala om polska folkets oberättigade anspråk och uppmana det att vara erbjudna medgifvanden tacksamt hafva synbarligen orätt. Den polska frågan eger i alla hänseenden en märkbar likhet med den ungerska, och förtjenar tillochmed met än denna Europas sympati. Det steg ryske regeringen i dessa dagar tagit, att förklare belägringstillstånd öfver hela Polen, måste derföre, såframt det besannar sig, väcka all