Engelsmänarn komma! Man måste vara karl för sin sydvest, för att de icke skulle kunna utfundera mitt streck och tvifla på mina manövrer. För att formera sådan bekantskap, finnes det ingenting bättre än knytnäfvarne . ... — Har du slagits? afbröt Charles. — Bagateller, min kapten, bara en boxning, som kittade in cna ögat på mig. — Men du kunde blifvit illa tilltygad. — Jag? inföll Mahurec med en axelryckning. — Kortligen, du har slagits! vidare ? — Jag kramade engelsmannen, min kapten, och då ban blifvit tillräckligt skamfilad, sade jag: nu ta vi oss ett glas! jag betalar punschen, och så börja vi igen. — Kör! sade de andra, äfven min englishman, Bom hoppades kunna åter pressa mig, sedan han druckit upp mina dubloner. — Vi äro ej nog här! sade jag. Vi skola supa mycket. Vi måste ha reda på återstoden af besättningen. — Kör! sade engelsmännen och började springa omkring i staden, för att få reda på kamraterna. Under tiden lät jag bära fram mina bålar; de voro väl tillagade. — Vidare? vidare? frågade Charles. — Nåväl, min kapten: nu i denna stund finnes i fondan 80 matroser, så rusiga att då