rån Utlandet. Preussiske konungens besök i Compiegne har foranledt både engelska och franska pressen att orda om hvilken allians som skulle vara den bästa och naturligaste för Preussen: den engelska eller den franska. Det ser nåstan ut som en icke så litet fjeskande kurtis å den franska gentilhommens och John Bulls sida. Times yttrar: Preussens och Englands intressen äro identiska. Preussens fördel at ett förbund med England skulle vara ännu större, om Preussen blefve anfallet, hvilket med hvarje dag blir sannolikare. De engelska flottorna skulle då kunna bistå Preussen. Låtom oss derföre, fortsätter det engelska bladet, med lugn åhöra ryktena om en fransk-preussisk allians; den nationala preussiska andan skulle förskräckas derat. Preussen skulle kunna ställa sig på en förtroligare fot med England, Österrike, Ryssland Italien och Spanien; men det kan ej söka förbund med en makt, hvaraf det väntar faror. En allians med Frankrike gifver det ingen säkerhet mot ett franskt angrepp; den skulle aflägsna de mindre tyska staterna från Preussen och åter frammana olyckorna från året 1806. — I motsats mot denna den. engelske organens yttrande, säger den franska halfofficiela tidn. sConstitutionnel i en artikel med öfverskriften: Preussiske konungens besök, att Frankrike i detta besök ser ett förebud för den allmänna freden, då deremot besöket väcker oro inom sjelfva Tyskland. Österrike har lidit nederlag med afseende på sina sträfvanden efter att få afslutadt ett förbund med Preussen. De österrikiska tidningarne fästa nu uppmärksamheten vid den fara, som hotar KRhengränsen, hvilken skulle gifvas åt Frankrike i utbyte mot den tyska kejsarkronan. De preussiska tidningarne hafva visat brist på fasthet gentemot dylika insinuationer genom att påstå, det konungens besök endast sker af artighet. Detta vill Constitutionnel icke medgifva, utan förklarar tvärtom besoket för en politisk och social händelse. Under två års tid har det underhandlats med tyska tullföreningen om handelsfördraget. Detta är en huf vudfråga. Politiska fördrag försona aldrig regeringarne med hvarandra, hvaremot handelsfördragen åstadkomma försoning mellan nationerna. Konung Vilhelm, tortfar tidningen, hörer — derpå ha vi bevis — till de furstar, som förstå sitt land och sin samtid. Hans fasthet och omutlighet hafva blifvit till ett ordspråk. Han tillhör den klass af furstar, som utan omsvep förklara sina undersåter, att de trampa oråttvisa fördomar och blindt hat under fötterna, ringakta en flyktig popularitet och endast sträfva efter opartiska efterkommandes bifall. . Gentemot dessa uttalanden förtjenar an