och telegrafförening (stiltad 1590), en utvidgning af den år 1833 suftade tullföreningen (1851, omfattande hela Tyskland med undantag af Österrike, Limburg, Holstein, Mecklenburg och de tre hansestäderna), ett fördrag mellan tulltöreningen och Österrike, hvarigenom stora, ömsesidiga lättnader bestämdes och handeln i hög grad befrämjades (1853), en myntkonvention, som åstadkom likhet mellan thalermyntfoten i Nordtyskland och den österrikiska gyldenmyntfoten (1857); en passförening, som aflägsnar en del svårigheter, hvilka vidlådde de forna förhållandena; slutligen ha flere förändringar och nedsättningar i afgifterna för skeppsfarten på de stora floderna egt rum. Förbundskrigsförfattningen af 1855 söker åvägabringa större enhet, och sedan ha ytterligare beslut i denna riktning sett dagen. År 1848 antogs en tysk vexellag af Frankfurterparlamentet som rikslag: den blef visserligen ej erkänd af regeringarne, men lagen infördes dock i nästan samtliga tyska staterna, om än med modifikationer efter särskilda: förhållanden. Dessa olikheter i lagen. mellan de enskilda staterna sträfvar det nationala partiet af alla krafter att utjemna, ehuru regeringarne sträfva emot,. och af dbesa mest de reaktionäraste i Hannover och Churhessen. Den tyska bosättningslagen soker genomdrifva den i förbundsakten tillstadda vandringsrätt och medger gemensam tysk infödingsrätt, men är dock ej gällande i Holstein och Limburg, som hafva resp, dansk och holländsk infödingsrätt. Slutligen har förbundsdagen utfärdat gemensamma lagar om eftertryck (1854), om förbrytares ömsesidiga utlemnande (1854, eji Limburg), och polislagar om föreningar och om pressen, hvilka sista dock utgöra ett stort framsteg i jemförelse med förhållandet 1847, isynnerhet genom censurens bortfallande. Detta är bestående fakta, redan utförda saker; härnäst skola vi redogöra i korthet för det tyska enhetspartiets framtidsplaner, hvilket är så mycket mera betingadt, som den tyska frågan utan tvivel snart kommer att spela en vigtig roll inom Europa. I Florens öppnades den 28 sept. en arbetarekongress, till hvilka alla arbetare 1 Italien hade skickat representanter. Mordini uppmanade församlingen att besluta, det den skulle sysselsätta sig med politiska frågor för aw få styrka till att motstå regeringen, om denna skulle försöka vidtaga något, som angrepe nationens vålfärd, for hvilket förslag han exempelvis hänvisade på ön Sardiniens omtalta afträdande till Frankrike. Detta förslag väckte dock allmänt missnöje och majoriteten af tillstädesvarande deputerade protesterade deremot. Efter det Mordini återkallats till ordningen, förändrade han i väsendtliga punkter sitt förslag, hvilket i sin nya gestalt antogs med 72 röster mot 30. Flere deputerade afhöllo sig från att rösta med den anmärkningen, att kongressen genom denna röstning går längre än den bör, alldenstund den endast och allenast afser förhandlingar om upprättandet af föreningar till ömsesidig hjelp. Mordinis förslag antages härleda sig från Mazzini. — Från Turin berättas, att en af Italiens mest ansedda teologer, pater Passaglia, utgifvit en broschyr, hvari han förklarar sig mot upprätthållandet af påfvens verldsliga makt. Denna broschyr har gjort stort uppseende, och de liberala tidningarne uttala sin glädje öfver att de funnit understöd hos en auktoritet i kyrkliga saker. — I Venedig har med entusiasm undertecknats en protest mot den franska besättningen i Rom. — Italienska regeringen skall atsäga sig all gemenskap med den senaste i Paris utgitna broschyren om de garantier, nämnde regering deri säges hafva erbjudit sig göra den påfliga stolen. Regeringen säges åfven skola förneka det utspridda ryktet om tillvaron af ett hennes ultimatum till påfven. Från Paris skrifves, att det väckt någon förundran, att franska banken höjt sitt diskonto till 6 procent, då på så många andra ställen bankernas diskonto fallit, såsom t. ex. i England. — Hr Fould, f. d. finansminister, säges af kejsar Napoleon ha fått i uppdrag, att öfver Frankrikes finansiela ställning utarbeta och till kejsaren öfverlemna ett utförligt memorandum, — Af ett bref från Paris framgår, att den franska adeln nästan alldeles försvunnit ur armeens rullor; äfven militärskolorna lamna mnmumara aNn ringfara klantingant till ar.