der tvenne folk mötas inom samma statsgränser, i de mångtungade länderna Österrike och Turkiet, i Ryssland och Danmark. Men äfven enhetstanken gör sig gällande ej blott i de polska upproren och det italienska befrielsekriget, utan äfven på spanska halfön, i Tyskland och norden. Vi taga här i betraktande denna enhetsrörelse inom Tyskland, hvilken har att uppvisa så många likheter med den i ltalien. Ätven i detta senare landihar man, på samma sätt som det ännu så ofta sker i Tyskland, åberopat sig på de nationala olikheterna, de stora poliviska åtskiljnaderna och den starka proviucialismen såsom hinder för en närmare förbindelse. Sjelfva Napoleon I tänkte sig Italien såsom tvådeladt, och för Metternich samt hans trosförvandter var det blott ett geografiskt begrepp. Och likväl bar folkets enhetskänsla varit starkare än alla fördomar, den har redan utjemnat många provinsiela egendomligheter och låtit alla önskningar om provinsiel sjelfstyrelse samt federation försvinna för ett konungarike. Högt öfver alla dylika provinsiela olikheter höjer sig såsom ett mäktigt föreningsmedel i Tyskland, liksom i Italien och de andra stora europeiska länderna, det gemensamma skriltspråket och litteraturen. Men man envisas måhända med att vilja framhålla omöjligheten af att kunna samla Tysklands många stater under en krona. Haremot torde ett litet repetitorium af det framfarna vara ett tillräckligt svar för att visa, huru dylika omöjligheter redan förut reducerats till fullbordade fakta. År 1803 t. ex. blef genom ett tyskt riksdagsbeslut alla de andliga furstendömena och prelaturerna, omkring 80 till antalet, mediatiserade till förmån för deras grannar; endast två utaf dem förblefvo oberoende i några år, den tyska Ordens stormästare till 1809, kurfursten af Maintz till 1813. Samtidigt härmed förlorade af de 51 fria tyska riksstäderna de 45 sin sjelfständighet, och få år derefter dela ytterligare två samma öde. År 1806, samtidigt med tyska rikets upplösning, miste hela riksridderskapets (inalles 13—1400) riddaregods sin 8 k. riksomedelbarhet, och en stor del af de mindre riksfurstarne och riksgretvarne delade nu prelaternas öde: deras länder mediatiserades, och sjelfva sjönko de ned från suveräna furstar till rika och förnäma vasaller, hvilka blott egde qvar några företrädesrävtigheter i afseende på hedersplatser och någon myndighet öfver sina forna undersåter. Denna reduktion egde förnämligast rum inom Sydtyskland, som derföre ock är mera samladt än Mellantyskland. Konungen at Sachsen for smådde att följa det exempel, som Bayern, Wirtenberg, Baden och Hessen-Darmstadt gifvit, och lät de sachsiskajhertigdömena samt de andra små thäringiska furstendömena (Anhalt Reusz, Schwarzburg) bestå. År 1810 indrog Napoleon några småfurstars länder, hvilka undgått utstrykningen år 1806 genom alt hastigt tillträda Rhenförbundet; år 1813 följde de allierade hans exempel genom att upp: häfva ett par furstendömen, hvilkas egare blifvit Napoleon trogna, då de andra tyska vasallerna sveko honom. Genom Wienertraktaterna fick Tyskland såväl som hela Eu: ropa sin nuvarande indelning, men under det man på många sätt sökte utplåna minnena a! det napoleonska herradömet, under det man i Frankrike, Spanien, Italien och Nederländerna lät de gamla furstarne vända tillbaka under det man återinsatte tre tyska furstar hvilka Napoleon hade fördrifvit (Braunschweig Hannover och Kurhessen), aktade man sig väl för att omintetgöra mediationsakterna. De större furstarne ville icke lemna ifrån sig sina rof och samtlige andliga forstendömer och stift förbletvo oaktadt påfvens protestei indragna; i trots at småfurstarnes och rid derskapets böner förblefvo alla småstaternz indragna på en enda när (Hessen-Homburg och riksstädernas frihet och ridderskapet: omedelbarhet voro för alltid utstrukna. De enda, furstarne fingo i vederlag, var uppta gandet i en ny och högre adel (Standesher ren). Det tyska riket, som räknat mellar 17 å 1800 riksdelar och deribland omkring 270, som hade säte på rikedagen, förvandla des till ett tyskt förbund af 41 stater. ÅA dessa ha sedan dess 6 fallit bort: Sachsen Gotha, som år 1825 delades mellan de andr: sachsiska furstendömena, Anhalt-Köthen, som 1847 förenades med Dessau, 2 af de reuszi ska furstendömena, hvilkas egare utdogo (Lo benstein 1824 och Ebersdorf 1848), och slut ligen de båda Hohen-Zollern, hvilkas furstai 1843 afstodo sina länder till Preussen mo! A oo os a