nade massan genom hettans aftagande och dess oroligt rörda yta blef sålunda bibehållen i förstenadt tillstånd. Men stelnandet sjelf åstadkom ännu vidare andra företeelser, som gjorde ytan ännu ojemnare. På det ena stället bildar den, liksom drifven i hundrade fina trådar, hvilka inom en svart glänsande ram slingra sig i konstiga knutar och maskor, en konstrik agraff för Plutos, underverldsfurstens mantel; på det anda stället åter bildar den en sammansättning af urholkningar och krumilurer i de mest besynnerliga former, likasom ett öfverlastadt råccocoarbete; och på andra ställen åter är dån lagd längs vägen likt en trappa, bildande den ena fyrkantuga gropen efter den andra; i hvilken hästarne måste stiga. Genom alltdettia drager sig dels breda dels smala klyftor, och på den sammanhängande massan ligger ett kaos af pipiga, spetsiga och kantiga lavastenar, kastade omkring utan ordning. Sådan är ytan al ett at de lavafält, öfver hvilka vägarne i Island så ofta föra. Om man under en dag ett par gånger utstått eldprofvet af en lavaridt, och ewt gästvånligt hus, lofvande ett slut på mödorna, ändtligen visar sig från kullens topp, så begynner ännu en ny nöd, visserligen kortare än de redan öfverståndna, men icke mindre stor så länge den räcker. — En myra skiljer ännu den resande från målet. För att finna vägen genom en sådan sump behböfver man nödvändigt en förare som fullständigt känner landet, ty vid en myra upphöra alla spår at väg, likasom vid en flod. Det finnes dock eu vad, som för derölver och hvilket man måste taga reda på. Vid en del sumpmarker skola vissa vextarter gifva tillkänna, hvar de äro möjliga att passera och hvar icke. När man beger sig ötver dem, befinner man sig dock allud i ett högst obehagligt läge; man rider likasom på gummi elasucum, underlaget gungar upp och ned under hästens steg; och så sjunker denna ned med baktötterna, och när den anstränger sig för att åter bli fri, så går det på samma sätt med tramfötterna. Dervid blir hästen orolig och ryttaren måste skynda sig att göra dess rygg fri och att sätta sma egna fötter i säkerhet för dess slag. En gäng hade Winkler kommit vill en myra som var vägra hundrade fot bred och på andra sidan hvarom det låg ett hus, till hvilket han wille komma. Det var i den nordliga delen aflandet. Han hade med sig tvenne forare, al hvilka den ene var hemma i trakten, men begge ansträngde sig förgätves för att lå reda på vadet. ÖOtverallt der de sökte komma ötver sjönko hästarne ned. HEwmellerud hade tolket, som bodde på andra sidan om myran, samlat sig och åsågo dessa ansträngningar. De sökte att genom vinkar och tecken leda dem på det råua spåret, men lyckades icke, innan en af dem sjelf besteg en häst och red öfver myran till de resande och sedan lotsade dem ötver densamma. I nordliga delen af ön förekomma flere mil långa sträckor af kullar, hvilkas ryggar bilda en stor platå. De äro egentligen hedar, men med blott ringa höjd otver hafvet och ned ötvervägande utsträckning i en enda riktning. Det är denna slags jordbildning, som slåndarne benämna Hauls och de anses åltven af öns egna invånare för svåra och elaka