bryggan, som då var alldeles öde: alla förråder hade blifvit intagna, magasinerna voro fulla och hela besättningen befann sig naturligtvis i denna stund på däck, då afsked snart skulle tagas. Den djupa tystnad, som rådde dernere, stod i sällsam motsats till det oväsen och stoj, som jegde rum i de öfre delarne af fartyget. PetitPierre och Brune gingo genom segelrummet och förvaringsrummet för tackel och tåg. — Hvar äro de då? frågade Brune med sakta röst. -— Der! genmälte Petit-Pierre och visade på en dörr med hänglås utanför, i granatrummet : det var det säkraste stället på fregatten, ty granaterna äro under min vård, och jag ensam har nyckeln till detta hänglås. Petit-Pierre öppnade härvid dörren. Han lemnade sin lykta åt Brune och drog sig diskret tillbaka. Brune inträdde: tvenne små skeppsgossar, af hvilka den ene tycktes ännu vara blott ett barn, befunno sig i den trånga hytten. — Blanche! min syster! utropade de störste af de båda sjömansgossarne och skyndade mot Brune, är hon då icke med er? — Hon skall komma, min fröken, svarade Brune. Jag har icke varit i land, sedan jag förde er båda ombord på fregatten ; men frukta