EE RRRRRRREEE—————— RR så mycket som Islands litterära betydelse har på senare tider dess egendomliga natur och geologiska forhållanden begynt äådraga sig uppmärksamhet, och har lockat många naturtorskande resande till den aflägsna ön. Bland andra har tysken G. G. Winkler nyligen anställt vidlyftiga och omfattande resor på Ön i geologiskt atseende, ötver hvilka han sedermera äfven utgifvit ett beskrifvande arbete. Detta arbetes vetenskapliga sida vilja vi lemna derhån och endast ur detsamma meddela våra läsare några skildringar at naturen och lifvet på denna, ehuru till den skandinaviska norden hörande, hos oss dock föga kända ö. Man kan icke komma fram på ön annat än ridande, Vagnar och kärror äro föga kända på ön, och aw gå till fots hor i de flesta trakter till omöjligheterna. Vägar förekomma icke, och lika så litet broar. De i landets utseende förherrskande dragen, hvilka just icke mycket bidraga till behaget för en resande, äro hedarne, lavatälten, myrorna samt de trakter, som benåmnas Haul, hvilka utgöra en utmärkt lyckad sammansättning af diverse olika svårigheter. Hedarne äro utan all naturskönhet, men äro, hvad svårigheten för den resande angär, alt betrakta blovt såsom en inledning. Deras yta, som utbreder sig i låga, vågtormiga kullar, är betäckt med ett knappt nägra tum tjockt, öfverallt genomborradt och sönderslitet täcke al gräsmark, öfver hvilket en hel mängd småsten är utspridd, Endast här och der höjer sig en storre klippa. Spåren af hästarne, hvilka sedan århundraden dragit ötver dessa hedar, lopa likt smala ränder, dels paralellt och dels mnätformigt slingrande sig i hvarandra, ötver dem och bilda wvillsammans en några hundrade steg bred väg. Den vid färden å densamma ovana ryttaren behöfver använda all sin uppmärksamhet på att styra sin häst genom labyrinten af dessa vägspår, för att kunna håll jemna skridt med den ötriga karavanen. Det är väl för honom, att intet heller är särdeles egnadt att locka hans ögon och tankar bort från vägen. Den djupaste tystnad herrskar öfverallt, icke ens spotvens melankoliska trampande eller en uppskrämd ripas gälla skri, som man ofta tär höra i de isländska dalgångarne, hores der. Den som icke har rest på Island kan icke göra sig någon föreställning om dessa hedar. Platåer äro visserligen icke eljest några ovanliga formationer, men med en sådan yta, med en sådan brist på vegetation, en sådan ensamhet, enformighet och utsträckning och i närmaste närhet till en evig snö, förekomma de blott å Island. Lavaltälten förekomma oftare än hedarne samt pröfva bjerta och njurar. hRidten ötver en sådan lavastrom är ett mödosamt och träkigt arbete. Om man trycker sönder ew ägg-. skal mot en talrik, så finge man en yta som ungefär liknade en sädan stelnad stenSroIm. Lavans stenmassa är hård och af samma slag som basaltsten. I det smälta tillståndet, hvari den utgjöt sig öfver bergen, inneholl den blåsor, som gingo sönder, samt skummade upp och flöt tillbaka, ofta i droppform; det mindre flytande bibehöll sin plats, under det att det mera flytande rullade upp mot det eller rann öfver det. I detta tillstånd stel