denna förändring; man har endast svårare att begagna sin grannes kort och tabeller. Slutligen förtjenar det att tagas i betraktande, hvilken krigförande makters rätt till sjös bör vara. Bör icke den aktning för privategendom, som finnes i ett krig till lands, också existera i ett sjökrig? Pariser-traktaten år 1856 försökte att i detta afseende uppställa en lära, som ådagalade mera respekt för egendomsrätten än förut. Men frågan är icke afgjord dermed. Den förvirring, som eger rum i afseende å krigförande makters rättigheter till sjös, kan icke fortfara längre utan att utsätta verldens fred för fara. Neutralitetsrätten under krig har dessutom äfven en annan sida. Genom omständigheternas makt har det utanför de skilda staternas guveränitet bildat sig ett civilisationens territorium, som är erkändt genom högtidliga traktater. Så har man proklamerat fri skeppsfart på enskilda floder, såsom Rhein och Donau och flere kommunikations-vägar, såsom den öfver Panama, hafva blifvit förklarade för neutrala. Följden deraf är att det uppstår er egendom af nytt slag, som fordrar sin eger lagstiftning. Frågan är huru långt sådana neutralitetsrättigheter böra sträcka sig. RR nn RER