andra brott ha kommit i dagen, begångna af dessa kreatur, hvilka under religiositetens mantel vältra sig i de vidunderligaste lasters dy, en verklig skamfläck för det land och det tidehvart, hvari de lefva. Furst Nikolaus af Montenegro har tillställt stormakternas gesandter i Konstantinopel ett memorandum, hvilket desse meddelat Porten. Fursten säger deri, att han nu, alldenstund Montenegro förklarats i blokadtillstånd, ser sig nödsakad tillkännagitva för stormakterna, det han användt alla sina krafter för uppråtthållande af freden med Turkiet. Han framhåller, huru han icke dragit i betänkande att sätta sin popularitet på spel gentemot de andra kristliga makterna, endast det kunde lyckas honom, attiförhindra blodsutgjutelsen i Herzegowina och bevisa, det stormakterna aldrig skola förgäfves vädja till det montenegrinska folkets humanitet. Enligt de europeiska kommissariernas önskan begaf han sig till gränsen, för att sammanträffa med Omer Pascha, och han beklagar, att dennes vilkor voro sådana, att de gjorde sammankomsten moraliskt och materielt omöjlig. Turkiet har besvarat dessa försonliga sträfvanden at en stat, med hvilken det lefver i fred, med en blokadnotifikation, d. v. s. med en krigsförklaring. Denna åtgärd ar blott beräknad på att bringa montenegrinerna till det yttersta, för att derpå med ett visst sken af rätt underkufva dem som upprorsmakare. Men folket låter ej fånga sig i en så grof snara; det frambär genom sin furste sina klagomål för stormakterna och anropar deras beskydd. — RKyssland, Frankrike och Preussen understödja Montenegro.