icke ens fruntimren af högre stånd undantagna, som icke ofta har tillbringat en natt under bar himmel, samt vidare att natten var klar och i afseende på temperaturen till och med kunde kallas angenäm. Här och der hade äfven bekanta träffat tillsammans, och lättsinnet begynte redan att göra sina rätttigheter gällande, iättsinnet, denna gudomliga gåfva, som blott blifvit några tå lyckliga delgitvet, men som med rikliga händer blitvit utost otver Chiles folk. Så förgick natten, och då skakningarne mot morgonen blefvo mindre täta och svagare, så begälvo sig många till staden, dels för att rädda hvad som kunde räddas och dels for att förskafta de på tältet qvarblifna några beqvämligheter. Under dagen inrättade man sig på ialtet så godt man kunde; lifsmedel såldes, eld antändes och i många grupper herrskade till och med en nästan glad von, så att man kunnat taga allt för en storartad landtlig test, om icke jämmer, nöd och elände allttör ofta låtit sig märkas midtibland sorglösheten. Mot aftonen blet dock förskräckelsen åter allmän, när jorden begynte darra lika hättigt som dagen torut; och jag skall aldrig förgata det hemska intryck, som ljudet från klockorna, hvilka af jordbäfningen satts i rörelse, framkallade hos mig. Hvar och en, som ännu i god eller elak afsigt befann sig i staden, hastade med skyndsamhet derifrån. 5edan den hastigt inbrytande natten begynt, sällade sig till de hätviga jordskaltven annu andra lidanden och besvärlgheter. Den eljest så prakwfulla och mörkblåa himmelen antog plötsligt en blygrå färg, stjernorna försvunno och månen såg ut som en blodröd skära. En sorts dimma sänkte sig öfver jorden; snart försvann också månan och det blet så dunkelt, att man icke kunde se de närmaste föremålen. Derpå föll ett störtregn, sådant de äldste män i Chile aldrig kunde påminna sig hafva erfarit ens under den hältgaste regntiden, och detta regn räckte i sex timmar. Dervid skälfde och darrade marken, på hvilken menniskorna lågo jemmerligt utsträckta, på det mest fruktansvärda sätt, och den gamla modern jorden tycktes icke vilja unna sina barn ens ett lugnt dödsläger. Jag säger dödsläger ty åtminstone nio tirondedelar af mina kamrater i lidandet trodde icke att de följande morgon skulle få skåda solens ljus. Genomvåta och darrande af fruktan och köld, lågo der på bara marken fina fruntimmer, kladda i sidenkläder samt smyckade med diamanter. Emellan dessa fina och förnäma damer lågo qvinnor af folket, ofta betäckta endast med några tå trasor. Bredvid sennoren låg arbetskarlen och den förras puncho af finaste tyg kunde mer knappast skiljas från den andres trasiga kläder. Visade den förnäma damen mera undergifvenhet i sitt öde än qvinnan af folket? Stod sennoren mera modig och upprätt än arbetskarlen? Alldeles icke! Likasom vid sjösjukan brydde sig ingen mera om rang och värdighet samt om ärlda vanor; till och med blodets och vänskapens band hade bhitvit förslappade. Man stöoute hvarandra, tumlade omkull öfver de på marken liggande, for att sjelt blifva liggande på det ställe, der man fallit. All skilnad hade försvunnit; alla voro lika. Alla voro eländiga, och alla voro lika eländiga. Också denna natt af förskräckelse gick förbi. Mot morgonen upphörde regnet småningom, himlen klarnade slutligen, och solen visade sig för att belysa scener, hvilka kanske till största delen skulle hafva kunnat reta till skratt, itall man blott, våt, smutsig och sönderbråkad i alla lemmar, som man var, ännu kunnat hafva någon känsla qvar för komik.