ag nu eh gång räkat bli gjord af ett bättre ämne? an sitter i säkerbet och bar goddagar, men jag får repor och hugg för hans tyngds skuil. Nej! så gerna kan jag rulla på egen hand ! — Och nästa gäng vedgubben körde med kärrän, hoppade ringen at och rullade ensam backen utföre. ,Sade jag inte det? — menade ringen — ,Kan inte jag springa eusam, jag? Husch hvad detgår! — och det gick också heia backen till slut, men der räkade Han på en kant, vinglade, balancerade så godt Bau kunde, men trillade slutligen omkull i diket. — ,Hm, jag måtte våra ovig — menade han — ,jag törstår iute hur det komier till, att jag inte orkar opp! Om jäg bära komme på fötter igen, men det gor jag inte. — Nå det var trefligt att jag slapp mitt påhäng — jublade hjulet. Nu måtte väl bvem som helst kunna se, atv jag icke behötver stödja mig på andras förtjenster, atan Har mina egnar — men här stötte det så bältigt mot en stenkant, att det brakade och ropade aj! — Det här duger inte — sade vedgubben och ställde kärran på marken. Här tarfvas lagning. — Och så gick han etter hammare och spikar. — ,Jag måtte inte kunna rulla utan träkamraten — hviskade jernringen — ,men nog är det besynner ligt, ty jag är både rund och svark: . minsann jag tål många sådana knuffar — sade bjulet till sig sjelft — ,jag twor nästan att jag sprack ? Jag trodde mig sannerligen vara härdare. — ,Har skall bli replasion, — sade vc dgubben, satte ringen äter på hjulet och slog i fem stvora spikar under det han mumlade: Ni mätte tro er vara umbärliga för hvarandra, men den som gjorde er var klokare! Den ena skall hälla balansen och den andra stå emot stötarne. Se så der jal — häll nu ibop tills ni gå sönder! — och så bar det åter af. ,Jag tror han har rätt — hviskade hjulet — .jag båller balancen. — vUch jag står emot stötarne — fortsatte jernringen. — ,Skola vi hålla ihop? Ja tills vi gå sönder — svarade bjulet. — ,Det är dumt att tro sig om för mycket! — och så rullade det fram utan att vidare brista mot stenarne, och jernringen föll inte mera i diket. (N. T.)