härför. Kejsaren af Frankrike säger, att italienarne icke få göra det. Hvem är nu i sjelfva verket ansvarig för allt det utgjutna blod, all den förvirring och osäkerhet, som råda i detta med rikedom och skönhet välsignade land? Skola vi nödgas säga, att ingen annan är ansvarig, än kejsaren af Frankrike? Ar det den italienska frihetens vän, som nu nekar full lifsande åt det Italien, han sjelf skapat? År det han, som binder Italien, under det främmande piska det? En så insigtsfull herrskare som Napoleon III kan omojligen låta sig länge ledas af något inflytande till att intaga en så förbatlig ställning. Antingen nu baron Ricasoli skrifvit med eller utan uppmaning från Frankrike, visa sig likväl tecken till att kejsaren ledsnat på de omenskliga sammansvurna. Så mycket veta vi åtminstone: Det franska folkets ära och den franske kejsarens goda namn och rykte fordra, att slut göres på det af Ricasoli omtalade onda i Rom. -— En i den ministeriela turinertidningen Opinione inryckt artikel, hvilken man tillägger stor betydelse, fullständigar Ricasolis note, i det den vänder sig direkte till Frankrike och af dettas kejsare begär, att han må göra eller låta göra slut på oväsendet i Neapel. Minghettis afskedstagande härledde sig derifrån, att han ej ville gå in på de öfriga statsrådernas åsigt, att Neapel och Sicilienimå genast införlifvas med Italien under gemensam förvaltning och ej längre stå under särskilda ståthållare, med hvilka man så länge och så gagnlöst experimenterat. Emellertid fortgår alltjemt det inre organisationsarbetet, som skall med hvarandra förena de enskilda elementerna af den nya italienska staten. Fem dekreter äro färdiga att kungöras, hvilka skola reglera flere vigtiga punkter i förvaltningen af de annexerade provinserna. Presidenten för den fria Negerrepubliken Liberia på afrikanska kusten har erkänt Viktor Emanuel såsom konung af Italien. — I Mailand har bildats en komitå6, för att uppresa ett monument åt de i slaget vid Magenta fallna franska soldaterna. Municipalitetet i Magenta har redan tecknat 2,000 trancs. — Hittillsvarande ståthållaren på Sicilien della Rovere berättas snart skola ötvertaga krigsministersportföljen. — Franske marskalken Magnan har afrest från Paris till Turin. Han skail i man vet ej hvad ändamål genomresa Italien och äfven besöka Venedig. Times korrespondent från Neapel berättar om en i Syditalien bildad hberal prestassociation, hvilken sedan vidt utgrenat sig och antagit en mera politisk än andlig karakter. Dess förnämsta ändamål är att bidraga till Italiens enande och understödja de prester, som blifvit suspenderade af den påfliga regeringen för sitt omfattande af Italiens sak eller på något annat sätt lidit genom sina förmän. Associationen fordrar jemväl en kyrklig reform, likväl mera i afseende på disciplinen än trosdogmerna. Sålunda vilja de, avt biskoparne skola väljas genom allmän omröstning, emedan de ej tro, att den Helige Ande kan skickas in i en kåpa genom håndernas påläggning af någon påtvens utskickade. Man vill demokratisera kyrkan. De medel, man begagnar för ändamålets vinnande, åro pressen — en tidning af denna anda utgifves redan i Neapel —, predikningar i fängelser, lasaretter och annorstädes der tillfälle erbjuder sig. Ett lärorum skall öppnas för undervisning 1 associationens principer. Flere filialafdelningar af associationen äro redan bildade på andra ställen, i Florens, Pisa, Milano, Modena, Bologna och flere. Till undertecknande cirkulerar nu en skrifvelse från den Presterliga Liberala Italienska Ortodoxa Unionen, hvilken skall tillställas Påfven. Efter det i en historisk öfversigt redogjorts för de faror, som hota Kyrkan, heter det i adressen: Vi kunna ej längre iakttaga tystnad; att dölja sanningen skulle vara förräderi möt vår presterliga mission, skulle fullkomna Kyrkans ruin och allvarligt hota er, helige fader. Vi säga det med tärar: tron sväfvar i fara; och den enda räddningsutvägen är att betria det apostoliska skeppet från de stora och farliga massor at verldsliga elementer, som hota att sänka detsamma, och framför allt trån den verldsliga makten, hvilken är, om icke den törnämsta, dock en mycket vigtig förevänning, att framkalla mot skeppet en så hättig storm etc. I en annan adress, hvilken afser allmänheten, uttalas oforstäldt följande vigtiga ord: Det högre presterskapets beklagliga envishet i att vilja lågt begagna religionen såsom en förevänning för dess mörka och mordiska intriger har nu nått till en sådan grad af fräckhet, att vi måste ålägga oss den hårda nödvändigheten. att beslutsamt 1