i Rom. Exkonungen af Neapel myntar penningar i Rom, för att dermed betala röfrarne. Peterspenningen användes till värfvande af stråtröfvare i alla delar af Europa. Deras vapen och ammunition komma från Rom. De sista undersökningarne och arresteringarne, som franska trupperna gjort, lemna intet tvifvel i detta afseende öfrigt. Romerska hofvets förbindelse med de neapolitanska röfvarebanden är synbar. Baron Ricasoli hoppas, att dessa fakta skola lemna kraftiga argumenter och bevisa, att pålvens verldsliga makt är icke allenast utdömd genom den nationala enhetens oemotständliga logik, utan ätven blifvit oförenlig med menniskoslägtets civilisation, hvilken ej kan fördraga, att stråtröfverier anstiftas i sjelfva den katolska kyrkans medelpunkt, samt uppmuntras af dens tjenare, som representerar Gud här på jorden. Genom att handla på detta sätt komprometterar Rom sina andliga intressen, utan att derföre rädda sina verldsliga. Denna allmänna öfveriygelse skall materielt biträda italienska regeringen i dess sak — att återgifva åt Italien, och på samma gång äfven återställa åt Kyrkan, frihet och värdighet. Man väntar sig åtskilliga resultater af detta i värdig stil hållna dokument, uppsatt efter Cavours mönster. Det franska sändebudet i Italien, hr Benedetti, har anländt till Turin. — Flere tidningar berätta, att ex-konung Frans i Rom uti sällskap yttrat, att han afsändt nya expeditioner från Rom, för att understödja de för honom stridande i Syditalien. Konungen skröt derjemte öfver att hafva erhållit stora löften om hjelp at kejsar Napoleon och sade sig snart skola triumfera. — Denna tanke kan Frans roa sig med; säkert är likval att den aldrig blir en verklighet, huru mycket Napoleon än må braska med sina löften. Man har i lång tid både allmänt och enskildt sagt till hvarann, att förhållandena i Frankrike ej kunna gerna länge bestå på det sätt som hittills. Folket måste en gång komma till öfvertygelse om att det blifvit duperadt af sin beherrskare, hvilken tyglar det med jerntömmar. Häkraste medlet att låta fjellen falla trån de fåkunnigas ögon är den förgudning, som egnas åt kejsaren af hans guldsmidda tjenstemän, hvilka ej vetat att hemta lärdom ur framfarna tiders historia, hvari så ofta visas bekräftelsen al ordspråket: högfärd går for fall. Dessa hofmäns beteende, att söka ställa Napoleoniden öfvermenskligt högt, skulle vara löjligt, om det icke vore at så allvarliga följder. Vi nämnde i går, att de Morny yttrat sig vid öppnandet al ett generalsråd. Äfven den kände broschyrförtattaren Laguerroniere, hvars penna är skuren i det glatta och fina maner, som utgör onskningsmålet för vår tids politiska skriftställare i Frankrike, har på samma sätt fällt några yttranden, fyllda af virak och honung, om kejsar Napoleon, som göres så stor, alt man alldeles glömmer bort Viktor Hugo och hans Napoleon le petit. Jag har kommit hiv, sade han med sin vanliga elegans och afrundning i satserna, för att med er rådgöra om hvad som kan mest intressera er såsom patrioter. Efter det kejsaren efterhand skänkt Frankrike ordningen, hvars hufvudprinciper det i 60 år förgätves sökt finna; hedern som är dess första instinkt; freden som är dess första behof; det materiela välståndet som är 1 ständigt tilltagande under dess rastlösa arbete och produktion i alla riktningar — efter det kejsaren skänkt Frankrike allt detta, frågade han sig sjelf, då han i sin allmakt (toute-puissance) öfvertänkte förhållandena, om icke ögonblicket skulle vara inne att fullkomna våra institutioner; och d. 24 november förlidet år nedskref han i det märkvärdiga dekret, som skall utgöra en af de vackraste sidorna i hans DS EV a