vunnet! Göres väl behof af mera? Finnes väl något af hvad man vanligen kallar bildning, som ej kan genom flit och arbete uppnås af den, som redan i sin första ungdom fullständigt inhämtat dessa färdigheter? Man kallar Vexelundervisningen en nödfallsutväg! Ja! är der blott en utväg, ligger väl knappast något fel deri att nöden dritver dertill. (Är väl t. ex. nykterheten mindre gagnande för helsa och välfärd, derföre att den i många fall blir en verklig nödfallsutväg). Att methoden kostar litet, att den icke vållar mycket bråk, att den aldrig blir fullt omöjlig, är väl en förtjenst och icke ett fel! Det faller af sig sjelf, säger man, det kan aldrig bestridas, att lärarens undervisning är bättre än en monitörs. —— Är då väl detta så gifvet? År man väl så säker på att barnet lättare fattar sin lärare och villigare rättar sig efter hans föreskrifter, än det skulle göra om man i lärarens ställe satte en jämnårig kamrat, en monitör! Glömmer man då alldeles, att frågan egentligen är om inofvandet at vissa färdigheter, om något, som främst och snart sagdt uteslutande, förutsätter eget arbete och ihärdig öfning? Säkert är, att den som talar så om Vexelundervisningen, aldrig har vetat, eller åtminstone icke riktigt insett, att grundprincipen för denna method ligger deri, att momitören alldeles icke får tillsättas för lärarens skull, till lättnad i hans arbete, utan i främsta rummet för sin egen skull, för den oberäkneliga fördel han har af att lära andra hvad han sjelf nyss lärt, och i andra rummet för den nytta han gör sina kamrater, mindre såsom lärare än såsom biträde och hjelpare vid deras arbete. Vexelundervisningens historia i vårt land torde blifva tämligen klar för en hvar som ger sig ro att genomläsa och betänka följande liknelse: Vexelundervisningsmerhoden är lik en handelsvara, som i början endast är känd och värderad af en eller annan person här och der i landet. Prisad och beromd at alla, växer den alltmera i anseende. Afsättningen blir allt större. Produktionen kan ej mera motsvara behofvet. Man finner dock snart på råd; man förfalskar varan, och lyckas att få god afsättning för en värdelös smörja, som går och gåller såsom den äkta varan. — Slutligen kommer det så långt, att denna blir snart sagt lika, sällsynt, som Madera pressadt ur drufvor från ön at samma namn, och just då alla tro sig consumera den äkta varan, uppstår ett stort rop: Vi äro bedragna!; det är en ren inbillmng att hvad man så högt skattar, har det allra ringaste värde, nej! bort med alltsammans! Denna mening blir snart den rådande och rösterna från de få som hållit sig till den äkta varan, som ännu känna dess värde, kunna knappt höras i det allmänna sorlet. Men skall det väl stanna härvid? Skall man då icke till slut lära sig att skilja den äkta varan från den falska; skall man aldrig upphöra, att, såsom det heter i ett gammalt ordspråk, kasta ut barnet med badvattnet. Slut.