förmodan. Hvarföre skulle jag dessutom vilj: bedraga er? Vicomten eftersinnade åter. Ett doft bul ler trängde upp till dem dernere ifrån. — Jag tror er! sade bastigt de Renneville hvars ögon sköto skarpa blixtar; jag tror oci litar på er! — Då, återtog Jaequet, bör ni sätta er skydd för de Sommes och hans vänners förföl. jelser, men låt honom lefva och förblifva fri! — Kom! svarade vicomten. De skyndade båda nedför trappan. Då de kommo ned i första salen, hörde de ett förfär. ligt oväsen från krogsalen. Fjäriln vantade i första salen på de båda männen. — Sansculotterna äro på gården, sade han Alla utgångarne äro bevakade af dem. Kamra. terna fråga, hvad du önskar att de skola göra. — Äro de färdiga till allt? frågade vi comten. Fjäriln gjorde ett jakande tecken. — Nåväl, jag skall sjelf säga er, hvad de böra göra! Ögonblicket är inne, då jag skall se om jag kan räkna på dem! Han tog Jacquet vid armen och gick met honom in i krogsalen. (Forts.)