Teater. För en 12 å 14 år sedan satt en ung man i en perukmakareverkstad på söder i Stockholm sysselsatt med att reda och ordna andras bufvuden, under det allting ännu var långtifrån ordnadt och red i hans eget. Der trängdes då så många tankar med hvarandra; der lekte den ena fantasibilden kurragömma med den andra på en bädd, skitlande i hoppets saftigaste grönska. Der hvimlade tusendetals tankar, hvilka alla ville antaga form och yttre drägt, mon förråderna i hjernans garderob voro ännu för ringa, eller ätlminstone voro tygstyckena ännu icke tillskurna. Den unge mannen var i verkligt bryderi; tarkarne växte ut och fingo riktiga gestalter, om de än icke voro ännu fullkomligt välskapade. De skreko öfver hvarandra och begärde, att få hvardera sin mask och sin drägt. Den ene ville bli Min vän löjtnanten, den andre ville ha svart frack och hvit halsduk, för att flyga På Kärlekens vingar till sin älskade, en tredje begärde lämpliga kläder, för att kunna i fria luften njuta af Nyärsnatten på Mosebacke, en tjerde ville ha sin bondmundering till Valborgsmessoaftonen o. s. v. Hvad skulle den unge mannen göra? Han måste göra tankarne ull viljes. De voro hans kreditorer. Han fattar ett raskt bestut kastar, bort kammen, innan benan ännu är färdig och ena locken ännu sitrer snedt, mumlar mellan tänderna: få se nu, Huru tiden förändrar, och ger sig uti verlden, förtröstande på Tomtegubbarne, hvilka nog skola, hoppas han, skatta honom bo och lycka. Dessutom, eger han vål rättighet att tveka? Hans Musa, Hans hustru vill så ha det, och det är ju Aldrig för sent, att försöka. Den unge mannen blef skådespelare. Han hade på teatern så många gånger sett hundradetals olika drägter och han tänkte: när jag kläder mig sjelf i olika kostymer, så kläder jag ock mina tankar. Dessa tego i början, men började snart morra, skrikande i hans öra: det här duger platt intet! vi vilja inte gå klädda som du sjelt; du måste ställa till på annat sätt. Den unge mannen blet ledsen och svarade de upproriska: hvad är väl att gora, När man inte har pengar? J fån lugna er. Men det halp ej. Ah, tänkte han, jag blir dramatisk skritställare; jag kan då kläda mina tankar rikligen, ty en dramaturgs garderob är rikare, figurligt taladt, än någon teaterdirektörs ... Det var visserligen svårt i början, men den unge mannen hade en seg natur och en oböjlig vilja. Han arbetade så att svetten stod honom i pannan, han skar till, klippte och sydde drägter åt sina tankar, hvilka börja visa sig allt mera allmänt ute bland menniskor. Man tyckte visserligen ibland, att kläderna icke voro riktiga, än sutto de för snätt, än voro de för vida, än för korta och än för långa, och man sade det helt högt. Den unge mannen lyssnade tåligt, mumlade litet mellan tänuderna och arbetade raskt undan igen. Den unge mannen var Frans Hedberg, vår nuvarande flitigaste och populäraste teaterförfattare. Då andra hans gelikar antingen redan dragit sig ur rörelsen, eller endast då och då låta höra af sig, eller ock fuska, arbetar han oafbrutet med samma kraft, samma orubbliga lugn och sinnesjemnhet; kanske arbetar han för mycket, kanske sliter han ut sig 1 förtid, men vi tro det ej, åtminstone för att döma efter hans senare originalstycke Frun af stånd och frun i ståndet, komedi 1 3 akter, hvilket sistl. söndag uppfördes för första gängen å Nya Teatern härstädes at dir. Zetterholms skådespelaresällskap från Södra teatern i Stockholm. Denna komedi vittnar om tillvaron af rik humor och en öppen blick för lifvet hos författaren. Viskulle tillochmed vilja anmärka, att han slösar för mycket med sina hvardagsporträtter, ty åskådaren ryckes genom deras hvimmel för mycket från sjelfva handlingens personer i stycket, så att, när dessa åter komma till besittning af scenen, man har svårare att genast ånyo få tag iidetråden, hvilken man för ett rått njutande af ett drama aldrig får släppa. Dock, bifigurerna äro, oaktadt sin talrikhet, alla så träffande och typiska, så direkte gripna, för att begagna ett vulgärt uttryck, från gatan och kastade fram till rampen, alt man blir träffad och intresserad. Särskildt vilja vi tramhålla kaftemadamen, det vandrande sqvallret och förtalet, representeradt på ett oöfverträffligt sätt