att det skall motsvara ett förmenadt allmänt ideal, dess mera hindrar man det egendomliga i nationaliteten att utveckla sig och bidrager sålunda att hålla nationaliteten på ett lägre utvecklingsstadium. För att hålla oss till vår förra liknelse, så är det äfven ett brott emot hunden att icke låta honom utveckla sig i öfverensstämmelse med sin natur utan göra honom till en usel varelse genom en otäck dressyr. — Det mål individen bör söka nå, att sträfva för utvecklingen af den nationalitet han tillhör, bestämmer sig derföre närmare enhgt Snellmans äsigter, positivt såsom utvecklingen at det egendomliga och specifika uti nationaliteten, och negatvi såsom uteslutande af allt fremmande. Denna sin åsigt har Snellman senast med bestämdhet framhållit i sin omtalade artikel i Litteraturbladet i sitt bedömande at de åsigter vi uttalat i den i vårt blad för någon tid sedan publicerade artikelserien om Fimmland. Man saknar deri ännu, säger han, en klar uppfattning deraf, att ett folk som i vetande och sed icke representerar någon egendomlig form al den allmänt menskliga bildningen, endast till namnet utgör en nation. En nations itver och lust att utveckla detta egendomliga hos sig, det är dess nationalanda och ju starkare den är, dess högre står nationen. Sådana äro, så vidt vi förmått inse, hulvuddragen at Snellmans nationalitetsteori. Ur den härflyter helt naturligt, såväl den ställning han intagit i afseende å de finska språksträfvandena hitintills, som den ställning han genom sin senaste artikel visat sig intaga till de påbegynta politiska rörelserna i Finland. (Forts.)