Men han har varit den ledare, till hvilken nästan alla hans landsmän hafva anslutit mig, till en del kanske utan att i allo dela hans åsigter och möjligtvis till en del äfven utan att ens rätt hafva förstått deras mening. Han har varit det finska folkets allmänt, eller åtminstone nästan allmänt, erkände chef i dess sträfvanden hittintills, och Litteraturbladet har utgjort hans organ. I detta blad har han nu äfven för någon tid sedan uttalat sig öfver den genom kejsar Alexanders manifest om ett s. k. landtdagsutskott framkallade ställningen i Finland. Artikeln har ådragit sig mycken uppmärksamhet så väl här hos oss, som i Finland. Och uppmärksamhet förtjenar den äfven onekligen. När man dock, såsom en del af pressen hos oss gjort, deri efter all sannolikhet stående i öfverensstämmelse med en äfven inom Finland numera förekommande åsigt, velat lägga dess betydelse i att beteckna ett alffall af Snellman från hans förra grundsatser och principer, så synes man oss likväl hatva orätt uppfattat såväl Snellmans ställning till det finska folket i allmänhet, som specielt hans ifrågavarande artikel. Snellman synes oss icke hafva förändrat sina åsigter just mycket mera, än hvad hvar och en menniska i allmänhet nödvändigt gör under en längre period af en utveckling, och hans mycket omtalade uppsats i Litteraturbladet synes oss icke innehålla annat än, hvad man kunnat och måst vänta sig af hela hans föregående ståndpunkt. Den utgör endast en vidare och bestämdare utveckling af de läror han förut predikat, och de satser samt påståenden den innehåller utgöra intet annat än helt naturliga följder at riktningen för hela hans föregående sträfvande. Och just det, att så är, att dessa påståenden icke äro annat än den kärna som innebott och mer eller mindre måste innebo i hela den tendens, som Snellman sökt ingjuta i det finska folkets sträfvanden, och som nu genom beröringen med de genom Alexanders manifest framkallade förhållandena ledts att klarare än förr träda i dagen, just det synes oss inge artikeln dess förnämsta betydelse. De deri framställda påståenderna äro nemligen sådana, att man väl känner behof att tänka öfver dem mer än en gång, innan man vill gå in på att erkänna dem för sanna och riktiga; så mycket strida de mot det allmänna töreställningssättet hos de folk, som äro delaktiga af den europeiska civilsationen. Till dem höra äfven finnarne och Snellmans nämnde artikel måste derföre leda äfven dem att ånyo och ytterligare undersöka, till hvilket mål de skola närma sig, om de fortfara att följa Snellmans ledning, samt på hvilka vägar de skola komma in, ifall han vidare får vara deras vägvisare. Den ifrågavarande artikeln betecknar derföre en kris som måste inträda och till en del äfven redan inträdt inom det finska folket i afseende å dess ställning till Snellman och de snellmanska tendenserna. De nya rörelser, hvilka framkallats i Finland genom kejsar Alexanders minnesfest och sammanträdet af det såkallade landtdags-utskottet, och som föranledt Snellmans omtalade artikel, karakteriseras deraf att dot finska folkets offentliga sträfvanden i och med dem trädt in på det egentligen politiska området. Dittills ha de hufvudsakligen utgjorts af språk——————— ALAA AAA LLA 0