TALID PILLA Ve På lördagen sammandrogos alla trupperna i närheten af Centreville — och alla nödiga förberedelser gjordes för anfallet, hvilket utsattes till töljande dag. Sondags morgon (d. 21) marscherade derföre armeen på tvenne vägar: öfverste Richardson med sitt folk å södra vägen, hvilken leder till floden BulPs-Run, och general Tyler den norra, löpande parallelt med den förra på ett afstånd af c:a 1) (eng.) mil. Rörelsen börjades omkrig kl. 3 på morgonen. Ötverste Hunter och general MDowell med sin stab samt folk veko af till höger, marscherande mot Bulls-Ruu, som han skulle gå öfver 4 mil högre upp, för att derefter komma ned på fiendens befästade positioner å andra sidan. Öfverste Miles lemnades qvar i Centreville med reserven, hvilken han vid behof skulle föra fram. General Tyler marscherade rakt framåt, för att sysselsätta fienden i fnonten och skicka förstärkningar till öfverste Hunter, då det visat sig att striden börjat på hans sida. General Tyler anlände efter en marsch af omkring 3 mil till en punkt, der vägen börjar sänka sig, tills den afbrytes at en stenbro, hvarefter den åter går uppför i en bergssluttning, å hvars platå rebellerna hade planterat batterier, och skogsdungarne nedtill voro fyllda med deras trupper och med dolda kanoner. Hela kolonnen gjorde nalt. Man började låta det meförda artilleriet tala, men intet svar erhölls. Folk syntes röra sig på den motsatta sluttningen, men batterierna voro tysta. Omkring en timme derefter hördes kanonskott från öfverste Richardsons kolonn vid BulPs-Run, och dundret forttor i två å tre timmar, men det besvarades ej at sydtrupperna. Dessa ville hemta tid, för att med kraft betala visiten. General Tyler kunde emellertid på afstånd höra ljudet af öfverste Hunters timmermän, som röjde klar vägen och afvaktade med någon otålighet ljudet af hans kanoner på motsatta höjderna eller i fronten. Klockan något före elfva befalldes af Tyler 1:sta Ohiooch 2:dra New-York-regementena, hvilka lågo vid skogen till venster, att rycka fram. De gjorde detta, men möttes straxt al en förfärande salfva från ett maskeradt batteri om 4 kanoner, hvilket låg i skogen till venster, för att bestryka vägen och det öppna fältet till höger om vägen. De fingo genast ordres att retirera. kKEtt af nordtruppernas batterier ryckte då litet fram, tör att nedtysta fiendens, hvilket ock lyckades efter tjugo minuters kraftigt spelande. Kl. 1 12 hördes Hunters artilleri på motsatta höjden öfver en mil till höger. Han besvarades af fiendens batterier derstädes, och derpå följde en skarp musköteld, emedan infanteriet Du äfven råkat in i elden. Hunter hade kommit oförväntadt öfver fienden och formerade sin stridslinie på ett öppet fält till höger om vägen. Sydtrupperna drogo tram för att möta honom, men han tvang dem hastigt att retirera och förföljde dem snabbt och kraftigt. Emellertid hade från Tylers position redan ett par timmar förut synts tjocka dammoln stiga upp från vägarne till Manassas, och man kunde med kikaren tydligen se, att de refvos upp af talrika understödstrupper, hvilka fortforo att strömma nästan hela dagen. Atta regementen befalltes nu rycka fram öfver tältet till höger, för att marschera till Hunters kolonn genom en tät skog, hvilken var fylld med batterier och infanteri. På samma gäng lät Tyler äfven sina kanoner fortfarande spela mot skogen, för att hälla fiendens kanoner derstädes tysta. Kl. 1 hade ötverste Hunter drifvit fienden ur skogen och öfver vägen, utgjorde en förlängning af den, på hvilken vi stodo. Här gjorde sydtrupperna halt vid sina batterier. De planterade sin fana på vägen och gingo tvenne gånger öfver denna mot nordtrupperna, meu kunde ej rubba dessa. De möttes at en förstörande eld och nödgades att ytterligare retirera. Sydtrupperna befunno sig snart en half mil tillbaka från den position, de först innehaft. Klockan var nu half tu. Men i detta ögonblick vände sig dagens öde, som hittills lett så förtröstansfullt mot nordtrupperna. En stor förvirring bröt ut hos deras tross, som hade oförsigtigt vågat sig fram straxt efter fienderna på Warrentown-vägen. Hästarne sleto sig lösa och började galoppera öfver öppna fälten. En fullkomlig panic rådde bland kuskarne, hvilken meddelade sig till trakten af Centreville och satte skräck i de borgare från denna stad, som gått ut, för att åse striden. Flere dylika allarm inträffade vid föregående tillfällen, då de retiverande sydtruppernas artilleri gjorde halt och sköt, så att nordtruppernas artilleri måste retirera litet, och det är troligt, att det stora allarm, som vållade stridens vänning, uppkommit af samma anledning. Reserven i Centreville bröt genast upp till undsättning. . Å Tvenne nya maskerade batterier hade öppnats af fienden mot venstra flanken, så att denna del af Hunters division blef bruten. Högra flygeln var i god ordning. Det batteri, som upprättats på höjden alldeles midtemot fiendens förnämsta batteri, gjorde god verkan och nya kanoner kommo till. Men i detsamma spred sig som en löpeld underrättelsen (troligen framkallad af allarmet) att linierna voro brutna och att nordtrupperna måste retirera öfver BullsRun. Ofverste Hunter var äfven sårad. Nordtrupperna visste nu äfven att sydgeneralen Johnston med sin kår från Winchester och att andra truppkårer från Richmond och Strasburg stött till fienden, hvars antal således var omkring 90,000 man och derföre öfverlägset nordtrupperna. Man började allmänt draga sig tillbaka. General MDowell sökte förgäfves samla de flyende trupperna I Centreville och senare ; Fairfax Court House. Reträtten fortsattes ända till truppernas reguliera läger, hvarifrån de först brutit upp. Härunder föllo många at utmattning och vär gen från Bulls-Run var beströdd med bortkastade gevär, tornistrar och patronkök, Fienden, som ej visste riktigt hvad allt detta skulle betyda, vågade icke förfölja. — mn Nordtruppernas förlust angifves högst olika, den kan dock antagas utgöra — 2 å 300 man, en förlust, hvilken måste förefalla