-— Jag svär det! svarade han. -—Då... förlåter jag dig! Den sårade grep tag i den hand, som räcktes honom, tryckte den mot sina läppar och föll baklänges; han hade svimmat. De båda karlarne, som velat bispringa honom, buro nu bort honom ur salen. Denna upprörande scen hade utöfvat en djup verkan på alla de närvarande: sedan Tusenskön blifvit buren bort, fästes allas blickar på Bonchemin. Denne gick med häftig gång genom salen, ett rof för stormande tankar. Alla tego, alla vördade nästan andäktigt denna tankfullhet hos en enda man. Slutligen förde Bonchemin handen öfver pannan, liksom för att bortdrifva några smärtsamma tankar, och riktade sina blickar på Fjäriln. — Äro de underrättelser du gifvit mig allvarsamma ? frågade han. — Ja, svarade kolossen. — Då söker man mig väl nu i Brest? — Sansculotterna hafva svurit, att icke lägga sig, förrän du kommit in mellan lås och bom. Bonchemin log. —Huru veta de, att det är mig de skola söka? åtartog han. Ance kunde ej se mitt ansigte . .. — Nej; men han granskade din drägt och har lemnat ett noggrant signalement deröfver.