sig hela sidor i litteraturhistorien, skola öfverlefva er ej allenast genom sina mästerverk, utan äfven genom de obetydligaste småsaker af deras snille, — ja, så, att t. ex. högst få skola minnas edra memoirer, då man i Göteborg ännu 1861 spelar för fullsatt salong och under allmänhetens bifall komedianten,, Moligres Comeådie-Ballet Le Bourgeois Gentilhomme, att denna femakters pjes (i svenska öfversättningen 3), som spelades för första gången -— d. 4 Oktober 1670, skall få sig beskärd 1 spalt i Göteborgs-Posten, en tidning, hvari hvarken ni eller edra memoirer förut blifvit nämnda. Dock, så är det! Dessa grandseigneurer, dessa förnäma, hvilka tro sig draga fram konsten, genom att skänka den sitt materiela understöd, men rynka på näsan åt konstnären, eller åtminstone endast med nedlåtenhet se honom vid sin sida; dessa jordens för stunden mäktige, personifierade i Ludvig XIV, som gaf sitt kungliga beskydd åt Moliere dermed att han fick bädda den furstliga bädden tre gånger om året och till och med en gång fick i hela hofvets åsyn supera med H. M:t (bröstnålar, guldpennor, snusdosar begagnades då mera sällan), skola försvinna som brokiga såpbublor ur det allmänna minnet, då den i lifvet ringe konstnären ännu lefver odödlig i sina verk. I söndags uppfördes, såsom nämndt, härstades Molieres Borgaren Adelsman. Detta är visserligen icke något af den store skaldens förnämsta stycken, ty komedien öfvergår mot slutet till en sAnpel farce; men det eger dock allt detta mäktiga, detta för alla tideri grunden lefvande af Molieres anda, som skall tillförsäkra det ett fortfarande rum på äfven senare tiders repertoir. Satirikern persiflerar här den dumma drygheten hos en menniska, att, såsom ordspråket säger, vilja flyga högre än vingarne bära. På Molieres tid utgjorde det önskningsmålet för dessa stackare, hvilka ej förstå att uppskatta sitt eget menniskovärde, att blifva adlade, att få dväljas inom de förnämas dunstkrets, för hvilken de sjelfva ej passa, der de blifva, som den beskedlige Jourdain, allas åtlöje. En del dylika stackare finnes ännu, och nyare författare hafva äfven persiflerat dem i jägtande efter ordnar m. m. Men så som Moliere knuset dessa parvenyer, så har sedan ingen gjort det. Man har varit för barmhertig. Man kan invända, att denna gissling ej kan slå an i våra dagar, det går nu ej till på det sättet, man senterar det icke; men det är blott en skenanmärk-. ning. Den teaterbesökande, som ej låter tanken följa den förflutna tidens färgspel för ögat och sorl för örat, som icke vill i komedien se annat än den dag i dag med dess situationer, endast vår lefnadsveckas yttringar i karakter och böjelser, och ej bryr sig om att tänka på de gisslade grundfelen inom menskligheten, för den är Moligre icke Moliere, Holberg icke Holberg — för den är t. ex. blott August Säfström. Han skall kunna taga det sceniska på hyllan, annars förmår det ej slå an på honom. Detta skulle vi vilja kalla antingen en rent af obildad eller ock en helt och hållet förskämd smak. Utförandet af Borgaren Adelsman i söndags var ganska tillfredsställande. Hr IF. Deland såsom Jourdain hade en af dessa genomkomiska roller, hvika han, äfven utan modern improvisering, icke kan skämma bort. Hr Deland tog sin publik och spelade synbarligen med stort nöje, med sanu värme för sin roll. Hr Lagerqvist såsom läraren i filosofi prononcerade, på sitt filosofiska sätt, Vokalerna: särdeles komiskt. Ir L. hade tvenne masker i pjesen, hvilka han gjorde båda med vanlig skicklighet. Nicole, den Moliereska snärtan-kammarjungfrun, PEspiegle, representerades näpet och intagande af fru Kinmansson. De öfriga utförde som vanligt sina roller med ledighet och lif. Mot mll Hammarfeldt, Jourdains dotter Lucile, vilja vi anmärka det stötanda 2 I KE