da fötterna vid trädstammen. Denne olycklige var Ånce. i Hans vänner skyndade att lossa banden; men den eländige hade så arbetat, för att göra sig lös och erhålla sin frihet, att tröttbeten, vreden och raseriet alldeles kommit honom att domna. Sans-culotterna förde honom halft afsvimmad hem. Man vårdade sig der om honom och tvättade honom fri från blodet. Det var med stor förvåning man nu fann, att han ej hade något enda sår på bröstet; venstra armen var likaledeg oskadd; men nedra delen af den högra bar outplånliga teckningar i köttet, alldeles lika de tatueringar hvarmed sjömännen roa sig att pryda sina kroppar. Ordet: Usling! stod skrifvet i stora bokstäfver på armen, och på handen fanns intryckt en lilja: samma brännmärke, som fångarne brukade bära på axeln. Alla de närvarande stodo häpna och väntade, att Ance skulle förklara hvad de sågo: men bödeln befann sig i ett sådant tillstånd af moralisk öfverretning, att ban ej förmådde tydligt yttra en mening. Då han slutligen åter blef herre öfver sig sjelf, omtalade han hvad läsaren nu vet: att han blifvit angripen, samt kullkastad och slagen af en för honom obekant person, och sedan bortförd af samme man, hvilken tycktes