— 3 en annan, dagen förut anmäld stöld, derföre erhöll en allvarlig tillrättavisning samt hotades med afsked ifall han framdeles skulle tillåta sig att ställa sådana frågor till de anklagade. — Förklarar sig den anklagade till svar på den ofvannämnda frågan för skyldig, så anställes blott en sådan undersökning som behöfves för att konstatera fakta, hvarefter domaren afkunnar domen, som ålägger den brottslige det i lagen för hans förbrytelse fastställda straffet. Förklarar den anklagade sig deremot vara oskyldig, så afhöras vittnena i hans samt juryns och de för såväl anklagelsen som försvaret utsedda advokaternas närvaro, och sedan resumerar domaren förhandlingen, hvarpå juryn uttalar sitt friande eller fällande. Det vanligaste fallet är naturligtvis det, att den anklagade förklarar sig icke vara skyldig. Nyligen tilldrog sig dock i England en sak, der den anklagade genast erkände sig skyldig och på intet sätt kunde förmås, hvarken af domaren eller af sina vänner, hvilka derigenom hoppades kunna få hans dom mildrad, att återtaga detta erkännande. Utom det i psykologiskt afseende egendomliga i detta förhållande, har denna sak ett eget intresse genom att lemna ett nytt bidrag till de många brottmål, som på senare tider tilldragit sig i England och som kommit flera personer att sätta i fråga om icke moraliteten i England är i starkt nedgående. De närmare omständigheterna dervid voro följande: En ung man vid namn Aug. Hilton, af ungefär 28 års ålder, hade för omkring två års tid tillbaka gift sig med en tjugo års flicka, dotter till aktningsvärda föräldrar. De begge makarne bodde hyresfritt å en hustruns föräldrar tillhörig egendom, och Hilton skötte en till egendomen hörande qvarn och hans hustru hjelpte sin fader, som var entreprenör för några stora jernvägsarbeten, vid förandet af hans räkenskaper. Lördagen den 2 Mars detta år hade Hilton och hans hustru ien enspännarevagn varit resta till marknaden i Wisbeach och kommo hem omkring kl. 4 på e. m. Under vägen hade de haft ett gräl med hvarandra om till betalning för något hvete bestämda penningar, för hvilka Hilton påstod sig icke hafva fått fullständig redovisning af sin hustru. Denna strid fortsatte de vidare sedan de satt sig ned vid thebordet. Deras piga, som var närvarande i rummet, har berättat att hon hört mannen begära en annan kopp the i stället för den islagna, hvilken hade kallnat under dispyten. Hustrun hade dertill svarat: Nej, nu har du plågat mig hela tiden, som vi varit i Wisbeach; tror du att jag har kommit hit blott för att passa upp dig på sådant sätt? Det tänker jag icke göra! Förr vill jag dö!, hvarpå mannen svarat: Det skall du också. Derpå hade det ännn följt någon ordvexling, i det Hilton hade velat att hans hustru skulle hemta taflan och uppgöra räkningen för de pengar, de grälade om. Hustrun hade då befallt en dräng att spänna. för giggen, emedan hon ärnade tillbringa aftonen hos sin moster. Hon gick derpå upp på sitt rum för att kläda på sig. Dit följde hennes man henne, sedan han först tillåst dörren till köket. Man hade hört dörren ofvanföre blifva hättigt igenslagen, och derpå hade man hört buller samt rop om hjelp. Drängen, tillika med den karl som kommit — —Ä—— —--—— L—we—L