Men det tjente ingenting till. Den andre talade alltjemt och var ej sparsam på grannlåter, den ena vackrare än den andra. Han talade om den gamles många blessyrer... och om hans bataljer . . . och om engelsmännen, som blockera kusterna. Och, tillade ban seende sig omkring bland domrarne och sans-culotterna, om det bland er finnes en enda, som för fäderneslandet gjort fjerdedelen af hvad denne man uträttat, så må han visa sig och jag skall tillåta honom att döma denne ärlige son af Frankrike. Lyckligtvis var middagstimman inne. En del sjömän fanns bland åhörarne. — Bravo! ropade dessa. Den andre fortfor . .. och den gamle, som aldrig gråtit förut, utan vid sin amirals död, fick nu skottgluggarne alldeles lugnvåta. Alla kände sig upprörda... äfven domrarne, och sans-culotterna, som märkte att en mängd sjömän stodo bakom dem, vågade icke säga någonting . .. och gubben blef bortförd af sjögastarne. Dock, hade ej den andre funnits derstädes, skulle gubben icke ha yttrat sig, domrarne skulle ha fällt honom och sans-culotterna dragit honom bort till lyktpålen. — Nå, hvad sade pappa Kervoura till sin räddare? frågade la Rochelle. — Ingenting, svarade Petit-Pierre; den an