hans vän. En stor kärlek till Italien, vid hvilket han är fastad genom ungdomshågkomster, har slagit rot i hans själ. Och likaså har han icke bortglömt det gästfria emottagande han såsom flykting rönte i England, samt beundrar det engelska folket institutioner och karakter. Men allt detta uppväger dock icke tanken på den napoleonska dynastiens befästande, vid hvilken han hänger fast, som vid en religiös trosartikel. Skulle han vid något tillfälle anse det nödvändigt att bringa denna id6 ett offer, så skall han icke draga i betänkande att göra det, äfven om offret skulle vara än aldrig så stort och stöta emot hans känslor än aldrig så mycket. Han har städse försäkrat mig, att han mer än allt annat önskar fred och ett godt förstånd med England. Och jag tror för min del att han äfven, såväl af gammal böjelse, som af politiska skäl, har allvar med denna försäkran och att han skall handla i strid med den endasti yttersta nöd och blott under påtryckning af den öfvertygelse att hans anseende i Frankrike sväfvar i fara. Men ett sådant ögonblick kunde komma och engelsmännen skulle vara dåraktiga om de icke i tid skulle göra sig beredda på ett sådant fall. Sådan är den uttydning som Cavour gif vit på Europas gåta, Napoleons karakter och politik. Den är långt ifrån att ställa den så högt och att betrakta den såsom så fin, som man på visst håll vill tro, och närmar sig : hufvudsaken till den uppfattning af saken som Times velat påpeka. Utan att för enskild de vilja våga ett afgörande omdöme i en så qvistig sak, synes oss dock denna uppfattning vara den enklaste och den naturligaste. Den ha dessutom det stora beviset för sig, att Cavour genom att handla efter denna förutsättning lyckats göra den franska kejsaren, hvilken ingen annan, icke ens lord Palmerston, förmåt! att fullt bemäktiga sig, till ett verktyg för sina planer. Att deremot en sådan karaktei och en sådan politik hos franska kejsaren kan tillfredställa det franska folket och derigenon utofva ett sådant inflytande, som den gör, de är en föga mindre svårlöst gåta än Napoleor sjelf, och kan icke gerna förklaras ur annat är det franska folkets egendomliga karakter och inre ställning.