hands, för att ge honom en behöflig handräckning. Han grep åter tag i spaken, men sansculotterna voro nu för många ... och den gamle blef arresterad af de hundarne. — Blixt och dunder! utbrast la Rochelle. Ock det skulle vi fördraga? Framåt sjöbussar! Låt oss gå att söka reda på pappa Kervoura. Den unge mannen reste sig lifligt upp, men en annan, Petit-Pierre, höll honom tillbaka. — Om den gamle hade fått hjelp af dig, skulle hans hufvud nu redan rullat under guillotinen, men lyckligtvis har just i grefvens tid en annan person kommit. — Hvem då? — Du skall få se. Var vid gladt mod! Se, sans-culotterna ville i sin vrede genast draga gubben bort till lyktpålen ... Nej, sade då en utaf dem; rätten sitter ännu; dit med honom. Sagdt och gjordt. Men den gamle var säker. Han hörde dom falla öfver dem, som voro före honom vid dombordet, men så kom hans tur! Man började förhöra och den gamle såg sig omkring efter ett vänligt ansigte. Då kom plötsligt en medborgare fram ur hopen och ställde sig vid gubbens sida. — Innan j dömen denne man, måsten j höra mig! sade han. Håll din tunga! skrek man till honom.