ena sidan, vilja i honom se en inkarnation af en vishet, så hog, att den endast kan anas men icke rätt förstås, vilja de, som stå längst åt andra sidan, åter uti honom se blott och bart en menniska, likaså obestämd som alla andra samt likaså mycket, eller kanske ånnu mera än de, ledd af ullfälligheter och yttre omständigheter; de vilja icke uti kejsaren Napoleon se en helt annan varelse. än samma Napoleon som företog sig därskaperna i Strassburg och Boulogne. Att bestämma. hvilken bland dessa skiftande tolkningar kommer sanningen närmast, åar icke lätt för någon menniska. Men finnes det någon man i Europa, som man eger rättighet tro hafva uppfattat Napoleon riktigare och säkrare än alla andra, så var det säkert Cavour. Afven de, hvilka tro på Napoleon såsom en non plus ultra djupliggare, måste likväl erkänna att Cavour ändock förstått att fatta sakerna kanske ännu litet djupare, samt att Napoleon uti honom fonnit åtminstone en jemngod spelare om icke tillochmed möjligtvis sin mästare. Hans tyduving af gåtan har derföre särdeles anspråk på att betraktas med intresse och uppmärksamhet. Cavour var dock en alltför försigtig och klok karl, med all sin storartade djerfhet, för att, under det han lefde, basuna ut sina innersta tankar i detta afseende. Ilan var en man, som på samma gång han icke ryggade tillbaka för att offentligt utsäga hvad han ansåg vara behöfligt, dock väl förstod att icke säga mera än det behöfliga, och som, äfven om han yttrade sina innersta tankar åt en eller annan förtrogen, dock visste till hvem han yttrade dem, så att de icke skulle spridas längre än han ville. Som bekant hade Cavour mycket vistats i England, för hvars institutioner och folk han hyste mycken sympati, samt hade krutit intima förbindelser med flere af dess politiska personligheter. För en af dessa, en högtstaende tory, hade han, enligt en i den engolska qyvartalsskriften Quarterly RBeview förekommande uppsats om Cavour, uttalat asigter i detta hänseende, som tyckas bära pregeln af mindre förbehållsamhet än hans ofliciela yttranden, vare sig i diplomatiska skrif velser eller i de tal han höll i parlamentet i Turin. I kojsar Napoleons hufvud, så ungefär skall hans yttrande hafva varit, gäsa en hel hop politiska idger, men ingen af dem har kommit till full mognad hos honom. De tyckas i det hela taget icke hvila på annat än en instinktmässig öfvertygelse. Han håller icke heller afgjordt fast vid någon af sina ideer, ifall ett allvarligt hinder träder i vägen för den, utan låter den hellre falla för att taga fatt på en ny, som han begynner att söka genomföra. Deri ligger förklaringen öfver det gåtlika i hans politik. Genom att aldrig släppa denna egendomlighet i hans karakter ur ögnasigte, har det lyckats mig att genomkorsa hans planer eller att förmå honom att gå in på mina. Den enda princip, som sammanknyter hans olika idber med hvarandra, så vidt man kan tala om princip hos honom, är tanken på befästandet af hans dynasti samt den öfvertygelsen att detta skall lyckas honom bäst genom att kunna gilva franska folkets fåfänga tillräcklig näring. Han är emottaglig for ädla intryck och hyser en lefvande tacksamhet för hvar och en som har gjort honom en tjenst och visat sig som T— ———UOEAE 0