gården till Göteborg. Det var en del som längtade efter att for törsta gången sätta foten på fjellgrunden och derfore skyndade upp till en af de höjder, hvarifrån man har en herrlig utsigt öfver bamnen och nejden deromkring; men tiden var knapp, hela uppehållet varade endast en qvart(?), och straxt derefter lade vi åter ut. Till hoffröken hos enkedrottningen är fröken Henriette Charlotte Ottonie Ramsay utnämnd. Danska frågan. I utländska pressen har med anspråk på tillförlitlighet berättats, att danska regeringen tillsvidare förklarat sig vilja afstå från vidare inkomster från Holstein, än de som tillhöra normalbudgeten. Dermed är en förut utkommen förordning tillsvidare upphäfd. Detta har väckt någon uppmärksamhet i Danmark och tillochmed ondt blod i ett läger, der man minst skulle väntat sådant. Den skandinaviskt sinnade tidningen Fiedrelandet klandrar neml. mycket skarpt danska regeringen för denna, som hon kallar det, släpphändthet. Feedrelandets opposition måste dock anses nåstan obefogad. Då neml. sakerna äro der bragta till den spets, hvarå de för närvarande befinna sig, är det helt naturligt, att danska regeringen skall begagna alla möjliga utvägar, för att bli befriad från ett hertigdöme, hvaraf Danmark endast har ondt. Feedrelandet har sjelf så många gånger yrkat på bestämd skiljsmessa från Holstein, att dess ord nu låta ungefär som: jag ångrar mig! Sveriges ambassadör i Italien. Majoren hertigen at Somma har blitvit anställd såsom adjutant hos general Bildt under dennes vistelse i Turin. Den 21 Juli erhöll ambassaden första audiensen hos Viktor Emannel, och vid hemkomsten från densamma erhöll generalen besök af en utaf konungens adjutanter, som å monarkens vägnar öfverlemnade till bonom storkorsdekorationen af S:t Mauritiloch Lazari-orden samt till kammarherre von Brienen kommendörsoch till löjtnanten baron Liljencrantz officersdekorationerna af samma orden. Den 22 på aftonen gaf staden Turin en stor serenad för ambassadören. Kl. 9 på aftonen ankom nationalgardets musikkår i paraduniform, företrädd af fackelbärare, och ställde sig framför fönstren till det af general Bildt bebodda hotell, under det att grefve Cosilla, kommenderande generalen för nationalgardet samt flera medlemmar af stadsrådet ingingo till generalen, för att hembära honom hylluningen af denna musikaliska fest. Den började med svenska sången: Kung Carl den unga bjelte och fortvarade omkring 2 timmar, hvarunder torget framför hotellet var betäckt af en talrik folkmassa, som kunde beräknas till omkring 6 å 7,000 personer. Vid slutet af hvarje stycke klappade alla närvarande händerna och ropade Lefve konungen af Sverige och Norge! Lefve Sverige! Letve svenska sändebudet! etc. Den 24:de var generalen af konungen inbjuden till en jagt, efterföljd af dejeuner på ett af de kgl. slotten, Slesvigarne i Köpenhamn, Den Danska hufvudstaden har såsom förut är bekant haft att under några dagar glädja sig åt ett besök af ej mindre än 400 personer af alla klasser från det med Tyskland så omtvistade Slesvig. Tyskarne hafva haft all möjlig möda ospard, att söka öfverlyga verlden om slesvigarnes förtryck under det danska regementet. Detta har varit ett medel i vissa tyska regenters hinder, för att dermed upphetsa stämningen inom sjelfva Tyskland mot det danska grannlandet, hvars hamnar man så ifrigt efterfikat, för att kunna genom en mäktig flotta ytterligare höja anseendet som en tysk stormakt. De 400 slesvigarnes besök i Köpenhamn utgör en för tyskarne ganska harmlig vederläggning af dessa påståenden. Det är ett bestämdt faktum, som ej kan vederläggas eller förvrängas, isynnerhet som bland de besökande, äfven funnos plattyska talande personer, hvilka ådagalagt samma varma sympatier för Danmark som de danska talande. Naturligtvis ha de gästfria Nöpenhamnsboarne på allt sätt sökt visa sin hjertliga artighet mot de kära anförvandterna och gästerna. Bland annat tillställdes en talrikt besökt fest vid Eremitaget å Dyrehaven, intill den s k. skandinaviska stenen derstädes. Af de många tal, som höllos, var äfven ett för Sve rige af kandidat Richardt. Efter dettas slut meddelade prof. Ballin församlingen, att stenhugga