garnes ögon äro skarpa som falkarnes, och man har derföre också snart på Nölsoyj märkt signalen, och hvar och en söker att göra sitt till för att fortplanta den. Genast antändes en stor hög aft ris och trädspillror på ett högt beläget ställe af vikens strand, och snart ser man också rokpelare höja sina hvirflar äfven på andra håll. Otverallt fortplantas eldsignalen och slutligen har den ätven uppnått Thorshamn. Nu begynnar ett vildt tumult. Grindabod! Grindabod! ropa män ock qvinnor, så att det skallar i öronen; grindabod! ropa barnen, så att det skar i knutarne; grindabod! etterjollra tillochmed skötebarnen och krypa ur bädden samt krafla sig 1 skjortan fram till dörren och instämma så godt de kunna med i det allmänna jublet. Den utanför pågående scenen har något verkligen demoniskt för en oinvigd åskådare. Vid hexedansen på Blocksberget kan det icke gå vildare till. Halfnakna männer rusa i vansinnigt språng mot stranden; de hafva sina kläder och skoplagg sammanknutna till ett bylte på axeln, deras tötter känna icke till de hvassa stenarne. Der har en förlorat sin mössa och det långa håret fladdrar vildt för vinden, och der framskyndar äter en annan, som har varit natten ötver på sjön. Han har icke smakat mat och dryck på toltf tiumar, hans hustru springer etter honom, uttrycksfullt hällande en fårbog och ett stort hafrebröd i handen; han ser det icke. Mot stranden rusa de alla, som om de sprungo för lifvet; den som icke står fast på benen springes omkull; ingen taller detin att be om ursäkt, ingen klagar derötver; den tallne reser sig upp och springar vidare. Den som ännu dagen forut förvånade sig öfver de styfva, långsamma färöingarnes flegma, har nu tillfälle att rätta sitt omdöme. Då man ser skandinaven i eu sådant upprört tillstånd, kan man först rätt föreställa sig, att han är do fruktade vikingarnes och de rasande berserkernas afkomling. Det hvimlar på hvarje klippbrant i byn och utanföre. Då man eljest ströfvar omkring på ön, frestas man att tro landet vara obebodt, så dödt, så stilla är der; och nu ser det ut, som om det skulle vexa upp menniskor ur jorden, som om stenarne skulle fått lif. —— Och sedan vid stranden! Der går det verkligen litstarligt till. Hundradetals händer stöta och skjuta ut båtarne 1 vattnet, harpuner och andra mordverktyg kastas in i dem, männerna hoppa 1 med hastughet — också oss lyckas det att få en plats, ehuru visserligen icke utan att blifva stötta och knuffade, men hvem bryr sig 1 detta ögonblick om sådana småsaker — och från land haglar det stenar in i farkosterna, som ärnade man sänka dem. Det är dock alldeles icke illa menadt, ehuru det har sin obehagliga sida för ens fötter och vador; stenarne äro nemligen ett oumbärligt verktyg vid den förestående jagten. Slutligen lägga båtarne ut, iwrorne höja och sänka sig i takt, ständigt allt hastigare; farten blir alltmera vild, vi glida hän som en pil öfver vattnet, hafsvågorna bryta sig mot framstammen som en bränning . stormen och sjuda förbi bogen; båten suckar ud vattnets tryckning, hvarje planka darrar, iwrorna bugta sig som spön, männerna digna under ansträngningen, tjock svett faller ned perlor från pannan på det nakna bröstet, men ngen tar sig tid att aftorka den, ingen blic