i trappan till officershyttorna tunga och darrande steg och ett likblekt ansigte, hvilket förrådde alla tecken till ett djupt inre lidande, syntes i luckan. En darrande hand höll fast i messingsräcket, och en karl steg med skälfvande knän upp på däck. Denne nattlige promenerande var hr Gervais, Den stackars borgaren, hvilken saknade tillräcklig luft för att andas i den trånga hytt, som blifvit honom anvisad och kände sig angripen af ett förfärligt illamående, som kom honom att tro, det han skulle uppge andan, hade velat i den svala nattluften, bekämpa den smärta han rönte. Begagnande sig af ett ögonblicks lugn, lemnade Gervais den stödjepunkt, medelst hvilken han förmådde hålla jemvigten, och sökte uppnå relingen. Men, vare sig att han illa beräknat det afstånd ban hade att tillryggalägga, eller att han öfverskattat sina krafter, denna manöver var nära att slutas illa. En mäktigare våg än någon af de föregående kom korvetten att häftigt kränga till. Gervais förmådde ej längre hålla sig uppe, utan lutade sig såsom ett med rötterna uppryckt träd och slog med sina armar i luften. I detta kritiska ögonblick träffade hans högra hand ett fast föremål. Gervais grep tag deri med förtviflans kraft och lyckades hålla sig uppe, i det ögonblick han var nära att falla.