i : inrättningar erhålla en förmån, den att arbeta, som arbetarne och: händtverkarne, enligt deras uppfattning af saken, måste betala för. Med grundvalen faller dock äfven byggnaden. År rikedomen och tillfredsställelserna i verlden icke en oföränderlig qvantitet, utan en qvantitet som kan ökas, och är arbetet just det medel, hvarigenom den kan ökas, så är icke heller den enas arbetsförtjenst nödvändigt en förlust för den andra; och friheten att arbeta är då icke heller en förmån, ett privilegium, till hvilken man behöfer få tillåtelse, utan en naturlig rättighet hos hvarje menniska hvars utöfning på intet sätt kan lända till skada for någon annan. Och så är det äfven. Rikedomen och tillfredsställelserna i verlden kunna förökas och icke blott flyttas öfver från den ena individen till den andra. Arbetet skapar rikedomen; det kan liksom draga fram den ur intet och ständigt lägga en ny qvantitet till den förut existerande. Och för att inse att så måste vara, behöfves icke någon vidlyftig kurs i nationalekonomien; man behöfver endast i tankarne jemtöra föregående tider med den närvarande, och man skall genast finna huru rikedomen och förmågan att tillfredsställa behofven för hvarje sekel förökats. Och huru kan denna förökning hatva skett, ifall menniskan icke har förmågan att genom arbetet skapa ny rikedom ur intet. Och emedan det är så, så kan äfven den ena menniskan blifva rik genom sitt arbete utan att någon annan behöfver blifva lidande derpå. Och som det är med den ena menniskans arbete i förhållande till den andra, så är det äfven med arbetet inom fängelserna i forhållande till arbetet utom dem; det tjenar endast till att alstra ny rikedom och ny förmåga hos menskligheten att tillfredsställa sina behof, utan att förminska denna förmåga hos någon. Och likaså lätt som det är att inse, att det måste vara så, likaså lätt är det att inse hvarföre det måste vara så. Menniskans behofver äro förmögna af utveckling i oändlighet och naturen låter äfven gestalta sig i oändlighet så att den motsvarar och tillfredsställer dessa behof. Denna gestaltning af naturen sker genom arbetet, och det är just den, som utgör rikedomen. Det enda man härvid har att fästa sig vid, är att menniskans nya behof icke alltid äro af samma slag som de gamla, och att arbetet derfore ofta, för att frambringa rikedom, måste byta om form och gå öfver att vara af annat slag. Menskligheten behöfver i hvarje ögonblick endast ett visst antal stolar, eller ett visst antal par skor. Men är detta behof fylldt, så behöfva de armar, som eljest kanske skulle fabricerat detta slags varor, dock icke vara bekymrade om att de icke skola kunna frambringa rikedom; de behöfva blott vända sig till ett annat slags arbete, som uppfyller behof, hvilka ännu icke äro tillfredsställda. Om arbetet i fängelserna äfven fullständigt skulle tjena att fylla ett visst eller vissa slag af behof, så behöfver dock ingen arbetare blifva ledig och utan förtjenst; han behöfver blott söka upp något annat slag af behof hos menskligheten att tillfredsställa, och de finnas nog, ty nya behot utveckla sig ständigt. Det är visst sannt, att ötvergången från ett yrke till ett annat fordrar ansträngning, äfven det, samt mycket både af eftertanke och förutseende. Men det är det enda vilkor, på hvilket mensklighetens framsteg i ekonomiskt afseende kan ske, och en sådan eftertankens och förutseendets ansträngning förekommer vid hvarje förbättring i de ekonomiska förfaringssätten och är oundviklig. Vid införandet af en ny maskin, som gör det möjligt ati med ett mindre antal arbetare frambringa samma mängd varor som förut, blir ständigt ett visst antal menniskor utan sysselsättning i sitt förra yrke. Men det finnes ständigt nya behofver som ge dem tillfälle att använda sitt arbete till frambringande af rikedom, om också nå annat sätt.