Skizz från ett jernbantåg mellan Genua och Turin. (Ur en korrespondens till Hjemme og Ude. Några förrättningar kallade mig för et par dagar sedan till Turin. Då jag om mor gonen kl. 5 steg in i en coupe för att atg med det första expresståget, hörde jag mit namn nämnas och igenkände till min stor glädje general Bixio. Jag har känt honom flera års tid, långt innan han bief berömd till sammans med Garibaldi. Jag erhöll plat bredvid honom. På bänken emot mig satte i Genua bosatt marchese, midtemellan tvenn prester. Den äldre af dessa var en lång vacker man af omkring 55 års ålder; de stora guldkorset i ett rodt band, som hängd kring hans hals, utvisade att han var biskop Jag roade mig öfver ett sådant sammanträt fande — emellan Nino Bixio och en biskop Det hör till vår jernvägstids egendomligheter och jag väntade mig ett intressant samtal Det räckte dock länge, innan man kom att be röra annat än likgiltiga och obetydliga saker säden och frukterna längs vägen, väderleken skörden och mera sådant; och vi hade redai passerat den stora tunneln vid Bursala in nan något ord fälldes, som rörde politiken. De var marchesen som slutligen också ville säg: något och som frågade Bixio hvad nytt mai väntade i kamrarne. — Intet, svarade Bixio vi strida i dessa dagar litet om finanserna men vi skola nog komma öfverens. — Ja sade biskopen, finanserna äro en vigvuig sak penningar äro i våra dagar den enda makt som kan göra underverk, hvilka de bildadt och upplysta vilja tro på. Generalen svarade Såvidt jag vet ha de också i fordna tide gjort underverk samt öppnat folk vägen til paradiset. — Detta svar var för starkt oci både biskopen och marchesen tego. I et en