understöd för fattigå polska emigranter. Enligt sällskapets statuter omvaldes embetsmännen hvart år, men det betraktades såsom en tyst förutsättning att Czartoryiski ständigt skulle bekläda presidentplatten. Oaktadt denna aktning, som man sålunda allmänt visade Czartoryiski för hans genomhederliga karakter, hvilken erkändes af alla, hade han dock i afseende å sina politiska åsigter en stor och stark opposition emot sig ibland sina landsmän. Samma oenighet, som existerat emellan demokraterna och aristokraterna i Polen, följde dem i deras landsflykt. Likasom i deras fädernesland stod Czarioryiski i Paris i spetsen för de senare och Lelevel i spetsen för de förra. Demokraterna ville ett stort, enigt och fritt Polen, återförenadt med preussiska Polen samt Galizien, hvaremot aristokraterna blott önskade återupprättandet af 1815 års författning samt — enligt deras motståndares påstående — Czartoryiski till konung. För resten ansågs denne af demokraterna såsom mindre gynnsamt stämd för den stora sociala frågan om böndernas emancipation, hvilken de icke trodde skola komma att blifva löst ifall han skulle blifva Polens regent. Då revolutionen år 1848 skakade Europa, utfärdade Czartoryiski ett manifest, hvari han uppmanade Tyskland att förena sig med Frankrike om Polens återupprättande. Händelserna motsvarade dock icke hans förväntan och den 78-årige mannen var för gammal för att sjelf gripa in i händelsernas gång. Derefter inskränkte han sig till att bistå sina olycksbröder med penningar och råd. I allmänhet förtjenar furst Czartoryiski att berömmas för det sätt, på hvilket han intill år 1820 använde sitt inflytande på kejsar Alexander till fördel för sitt land, isynnerhet for dess andliga och moraliska utveckling. Mindre lyckligt var hans senare uppträdande efter 1830. Som chef för den provisoriska regeringen begick han det felet att tro det en försoning med ryska regeringen skulle kunna vara möjlig, och som chef för den polska emigrationen var han redan för gammal, då han utvandrade, för att kunna hafva den kraft som behöfts för att göra sig till ett bindemedel mellan partierna och leda dem till ett bestämdt mål. Hans personliga hederlighet och obetingade hängifvenhet för sitt fädernesland, på hvilken alla litade, gjorde honom till den mest framsående representanten för de polska sträfvandena, men som anförare i ett afgörande ögonblick skulle en stor del af hans landsmän icke gerna hafva velat erkänna honom.