i — —— ——— dessa angelägenheter för unionsangelägenheter, så vilja vi benämna denna organism för unionsorganismen. Det första som är gitvet, är att den måste innehålla en regering för handhafvandet af de skilda slagen af unionsangelägenheterna. Den måste således till en början utgöras af en regering, och denna måste enligt den redogörelse vi lemnat ötver omfånget af unionsargeligenheterna omfatta följande departementer: utrikesaffärerna, krigsoch försvarsväsendet, inrikesaffärerna, — utgörande mellanförhållandena mellan Sverige och Norge — samt justitieväsendet och finanserna. Men denna regering kan icke stå oberoende af det tolk, hvars angelägenheter den handhafver. Den måste både emottaga inverkan af det och utföra sina åtgärder ibland det. Till denna statsorganisms förfullständigande hör derföre nödvändigt ännu vidare institutioner, genom hvilka den skall stå i beröring med och vara beroende at de styrda. För att dock dessa institutioner skola kunna uppfylla vilkoret att bilda en enda inom sig sjelt sluten organism, är det nödvändigt att de förenade folken, norrmännen och svenskarne, i förhållande till denna regering, och inom det område den omfattar, skola uppträda såsom ett enda folk; och likaså är det af samma skäl nödvändigt, att regeringen i forhållande till de styrda skall uppträda såsom om de bildade blott enda stat. Den institution, genom hvilken ett folk kontrollerar och utöfvar inverkan på sin regering och dess åtgärder, är enligt de moderna förhållandena ett parlament, som tillsammans med regeringen stiftar lagar och inför hvilket den är ansvarig. Den institution, genom hvilken regeringen verkståller sina åtgärder och utöfvar sin makt på de styrda är embetsorganisationen. Hvardera af dessa institutioner, såväl ett parlament, eller en riksdag tör regeringens kontrollerande, som embetsmannaväsendet måste derföre organiseras så, som om Sverige och Norge i afseende å unionsangelägenheterna utgjorde blott en enda stat. I afseende å organisationen af ett unionsparlament följer derföre att dess medlemmar skola utses icke af de skilda staternas representantförsamlingar, utan af de förenade folken såsom om de vore ett enda folk. Sverge och Norge böra derföre, efter samma princip begge två, indelas i valdistrikter for utväljande af medlemmar af unionsriksdagen, och samma vallag bör för dessa val gälla öfver hela det förenade landet såsom om ingen gräns delade det. Att denna vallag skall vara något så när demokratisk är af vigt för den politiska friheten. Men af vida större vigt i unionelt afseende är det att hvarje distrikt inom hela det förenade landet skall kunna välja sin representant fritt från hvilket annat distrikt som helst, så att icke hvarje valförsamling, såsom det nu är fallet både med tingsmannavalen i Norge och riksdagsmannavalen i Sverige, skall vara tvungen att hålla sig till medlemmar inom sig sjelf. Såunda borde det vara fullt fritt för ett valdistrikt inom Norge att välja icke blott hvilken norrman som helst, utan äfven en svensk man, ifall valmännen ansåge honom bäst skola kunna verka för deras politiska åsigter, likasom tvertom för svenskar att välja icke blott svenskar oberoende af deras vistelseort, utan