mår uppskatta kärlek, finnes har intet sannt eller ädelt: hon var sjelf en lögn, skön visserligen och juvelprydd, men dock en lögn. Hon fångade unga och gamla med samma belåtenhet i sina utlagda snaror, och kunde med den blodsugande spindelns vällust se, huru de som stackars flugor sprattlade i den utspända spindelväfven. Den sköna enkan hade bland andra sina tillbedjare en gammal general, som utmärkt sig och tjenat sig upp från intet under Napoleon 1:stes tid. Han var för god för den låga koketten, som hade honom liksom alla andra endast på skryt bland sina älskare. Han var för god, tyckte äfven vännen Grandet, en gammal ungkarl, som brutit benet af sig för en dylik simpel qvinnas skull och derföre svurit ett oförsonligt, bittert krig mot alla krapriciösa och koketta damer. Han ville rädda sin general och han lyckades verkligen att genom en intrig åstadkomma en tåte-å-tete mellan den tillbedda och tillbedjaren, hvarunder den senare fick tillfälle att i skarpa men förtjenta ordalag säga henne, huru uselt hon handlat, och ätven såga henne, att han föraktade henne. Den listiga qvinnan var dock nära att återtaga sitt välde öfver tillbedjaren, men den halte vännens drillar på flöjten förmådde honom att tortfarande visa sig kall. Den ansedde generalen hade en fosterdotter, hvars fästman koketten äfven fångat. Denna flicka infinner sig hos sin fosterfar, som presenterar för henne koketten såsom sin syster. Den unga flickan beklagar sig nu öfver enkan, som förstört hennes lefnads lycka; men vännen Grandet är en riktig intrigmakaro. Han drager nu fram med den unge mannen sjelf, flickans fistman och en af enkans tillbedjare. — Allt förklaras och den simpla koketten står för ett ögonblick slagen, men finner sig dock och gär segrande ur dilemmat genom ett fintligt stridsknep, sådant endast en qvinna kan begagna: Men enkan älskar dock verkligen generalen. De minuter, hvarunder hennes låghet blottats, har hon haft tillfälle se sig sjelf i reflektions-spegeln. Det forvillande skimmer, som vilat öfver hennes triumfer, var borta; hon såg tomheten omkring sig -— men ännu mera, hon såg hvad mycket hon forlorat, då hon miste den mans hjerta och kärlek, som stod så högt i allas aktning och var så värdig den aktning han åtnjöt. Vid anblicken af hennes egen låghet måste hans storhet och värdighet än mera fängsla henne. Hon skiljer nu först den ädla, fullödiga metallen från det simpla kråkguldet. Och blifven ensam, älskar hon. Borta äro förvillelserna, salongens dagsländor äro döda, deras sol har för henne gått ned --och det är kärlekens morgonrodnad som ler i sitt skimmer ofver ett hem vid hans sida. Men den unga enkan har en gammal tant, en prinsessa med anor från korstågens tid, och denna kan ej begripa, huru man kan förälska sig så i en simpel general från kejsartiden. Dock, vännen Grandet blir tillkallad, genom någon coupde-theåtre upptäcker han att den förnäma prinsessan just är der, som kom honom att bryta af sitt ben, och tragikomiskt är de båda nu ålderstigna personernas igenkännande. Emellertid öppnar efter en stund den unga enkan sitt hjerta för den af henne älskade generalens vän, som likväl knappast vill tro henne. Dock ändas allt till sistone väl och generalen sluter i sin famn sin fästmö, under det vännen Gvrandet blir försonad med det täcka könet och lofvar, till tröst för detta, att ej tänka på sin förförerska, för hvars skull han bröt af sitt ben, utan då det blir oväder. Detta är i korthet fabeln till den komedi, som under namn af Vannen Grandet i förrgår gafs på Nya Teatern. Och det är en fabel, som lemnat förf. tillfälle till mången inblick i qvinnokarakteren. Koketten är skildrad med en fin både satirens och humorns penna. Obarmhertigt gisslas denna abnormitet af sann qvinna; och det är icke utan deltagande man ser, huru förf., så att säga, afkläder denna karakter alla de prydnader, hvarmed den egenkärt smyckat sig, och låter o8s8 se den arm, i dess rena nakenhet, krälande som en mask i stoftet, krossad under egna passioner, egna samvetslidanden. Man ser det ej utan deltagande, men man ser det dock med belåtenhet; ty det onda, det dåliga är sitt straff värdt. Fru Pousette hade fått denna roll på sin del, såsom hertiginnan de Langeais, och utförde den med en Ph ar PR RA ES a a Sr a a