ett pistolskott på konungen, som blef sårad, ehuru dock lindrigt. Af de magra underrättelserna från utlandet framgår endast, att den diplomatiska verlden hvilar sig i sommarvärmen och att de många rörelser, hvilka ligga liksom glöder under falaskan, tillsvidare skola fortfara att vara undertryckta. Man frestas nästan att tro på Napoleons och Palmerstons redan i våras gjorda förklaringar, att detta år skulle löpa till ända utan krig. Detta är dock ett måhända något sangviniskt hugskott, ehuru det kan i de pågående förhållandena ha sitt berättigande. Man har nemligen i alla de oroliga landsåndarne halt sina ögon fästade på ftalien, och man var beredd att, såfort stormklockorna ljödo derifrån till krig mot Österrike, äfven antända revolutionens vårdkasar i beslägtade länder och låta den med blodsrunor skurna budkaflen gå från förtryckta till förtryckta. Men Italien eger ej styrka och kratt sjelft ännu, att våga denna afgörande kamp, ehuru det antagit den såsom princip för sin stats lif. Italien eger ej kraft, sade vi, ty uppror och forhärjningar rasa inom detsamma, och sönderdela den makt, hvarmed det annars kunde, om den vore samlad, uppträda imponerande för frihetens sak. Och man kan sluta till oroligheternas vigt deraf, att Cialdini, som annars haft i uppdrag att bevaka österrikarne vid Mincio, nu med stora härmassor måste taga i hand hårda tyglar dernere i Neapel. Der stå redan 50,000 man i 7 divisioner och nya truppafdelningar rycka beständigt hvarje dag ditned. i Att det gäller saker at vigt för Italiens sjelfbestånd visar äfven Österrikes ånyo visade kaxighet. Denna stat går aldrig från sina gamla vanor. Hotar fara densamma, smickrar den och ställer sig så vänskapligt in, lotvar guld och gröna skogar, samt stoppar den knutna näfven i byxfickan, möjligen mumlande en skarp kötted mellan knäfvelborrarne; men vid första utsigt till säkerhet, sätter denne stortalige major von Haudegen, som varit med om och störtat Napoleon (1:ste), genast händerna i sidorna, rynkar ögonbrynen och ser morsk ut. Österrike anser sig nu fullkomligt lugnadt vid Mincio, genast låter det despotismens hasselpåk dansa på de arma venetianarnes ryggar, ty Österrike vet, att Venetien f. n. ej kan göra det någon skada. Mot Ungern uppträder det med mera kläm och talar om revolutionsmakare m. m.; liksom i gamla goda tider, då Österrike ännu verkligen var en stormakt, som kunde hafva respekt med sig. Ungrarne se på Italien och fråga denna våra dagars sköna Bellona till råds, men sköldmön skakar med ett sorgset leende vägrande på hufvudet, visar på sin egen barm, der lömska fiender från bakhåll slår henne djupa sår; och ungrarne luta nedslagna sina hufvuden, samt våga ej säga sin ooän emot. Men händelserna skifta nu för tiden så lifligt och lätt. Italien kan snart åter vara lugnt, Romerska frågan absolverad och sedan är elden färdig att brinna i alla knutar af den österrikiska statsbyggnaden. Från Schweiz skrifves under den 11 d:s, att Förbundsrådet emottagit en ny note från franska regeringen, hvari denna senare ånyo förfäktar Frankrikes suveränitetsrättighet till Dappensdalen, men afböjer att inlåta sig på rågon vidare diskussion öfver frågan — så kan en större stat uppföra sig mot en mindre. Måtte blott våra dagars statsmän ej begå en bock, då de lemna åsido Schweiz rättmätiga anspråk på bevarandet af sin sjeltständighet; följderna kunna bli af vida allvarligare natur, än man vill tro. Ett cirkulär från Spaniens minister har blifvit tillställdt guvernörerna öfver provinserna och anbefaller dem att vidtaga stränga åtgärder för den allmänna ordningens upprätthållande. — Det måtte, att döma härat, vara allvarsammare med det nyss utbrutna och, heter det, äfven dämpade upproret på halfön, än man velat låta påskina.