renaderades 0 055000 0 JOS Be OLj Abu En gammal ungersk konung har yttrat att det rike icke kunde vara starkt, i hvilke blott funnes en natonalitet, den ena nationa liteten måste hålla den andra i tukt, menade han; på denna princip har det österrikiska riket hittills hvilat. Då nauonaliteterna blef vo fullt medvetna om sig sjelfva, och den po litiska, sociala och litterära utvecklingen bör jade mottaga inverkan al dessa, måste riket vackla. Det lyckades emellertid att årer 1848 och 49 ännu en gång föra nationaliteterna till kamp mot hvarandra och låta dem omsesidigt tillintetgöra hvarandra till förmån för enhets-absolutismen. Denna vacklar nu åter under de slag, som den mottagit från italienska kriget; man famlar och söker etter en form, hvarunder man kan lyckas sammanhålla nationaliteterna, utan att denna form ännu blifvit funnen. Åsynen at de rörelser som nu skaka Österrike, och de medel, genom hvilka man söker kufva och forma dem är i hög grad lärorik. Det skall nu till er del bli afgjordt, om det för framtiden är möj ligt, att sammanhålla stater, i hvilka flera na tionaliteter äro ungefär lika starka, under et gemensamt, reelt och ej allenast personlig band. En mängd planer ha kommit i dagen än vill man gifva det gemensamma öfverväl det öfver det enskilta, än vill man söndra riket i mindre, så godt som oberoende state med ett rent personligt band; men ännu har intet förslag kunnat vinna öfvervigt. Före 1848 var Österrike i flere afseen den söndradt i tvenne grupper; de ungerska och de tysk-slaviska länderna, en skilnad som ätven gjorde sig gällande år 1848 och nu åte, träder fram. Inom förutnämnda grupp rådde en vidt utsträckt kommunalfrihet, under det byråkratien regerade i sistnämnda grupp och slagit djupa rötter deri. Rikets enhet representerades till en del af aristokratien, i det ungerska aristokratien på många sätt drogs till hofvet och begagnades i höga riksembeten, samt inom militären, af hvilken senare en del likväl hade en väsendtligen ungersk karakter. Då kriget mot Ungern var slutadt och motståndet nedslaget, atlägsnade sig ungerska aristokratien från Wien, men enheten skulle nu åvägabringas genom de båda faktorerna, militärmakten och embetsklassen. Den tyska byråkratien fortplantades till Ungern; men man lyckades ej ofvervinna motståndet, och det visade sig efter 10 års förlopp, att de båda grundstenar, hvarpå man lagt den absolutistiska riksenheten, voro fär: diga att ramla ned. Ett nytt försök måste derföre göras. Motsatsen gjorde sig åter gällande; de tyskt-slaviska länderna åtlydde den uppmaning, man tillställde dem, och skickade deputerade till riksrådet, hvaremot det egentliga Ungern bestämdt uttalade sig häremot. I de ungerska biländerna försiggår en kamp mellan de partier, som helst ville ansluta sig till Ungern, men derjemte äfven annexera Slavonien och Dalmatien, samt bevara det treeniga konungarikets autonomi. ltt annat parti fruktar deremot Ungrarne och vill hafva Kroatien samt dess annexer konstituerade till ett sjeltständigt konungarike gentemot Ungern. I Siebenbiärgen kämpa Magyarer och Tyskar mot hvarandra, de senare naturligtvis för rikets enhet. Slutligen är der, för att äfven omtala den tredje gruppen, den italienska, som hittills väsendtligen måst spela en passiv roll, ett icke ringa parti hvilket är mycket stämdt för en anslutning af det italienska Tyrolen, Görtz, Gradiska, Triest och Dalmatien till Venedig, som förr eller senare skall bli skildt från Österrike. Inom riksrådet dela medlemmarne sig ej efter sina liberala eller konservativa åsigter; det är nationaliteten, som spelar den öfvervägande rollen. Det följer af sig sjelf, att tyskarne svärma för centralisationen; de äro, såsom sagdt, vana vid att betrakta sig som de riktiga, egentliga österrikarne: furstehuset är tyskt, regeringen ofvervägande tysk, Österrike har sin tyngdpunkt i tyskheten, och slutligen skola tyskarne i en starkt centraliserad stat komma i besittning af det öfvervägande antalet embeten och kunna verka för tyskhetens mission: att germanisera ungrare och slaver. Oaktadt tyskarne ej ens utgöra en fjerdedel af Österrikes befolkning, kunna de likväl icke tillbakavisa denna tanke; detta mål står öfver alla andra, och de föredraga derföre en despotisk enhetsstat, i hvilken tyskarne regera, framför en förbundsstat, i hvilken de enskilta delarne hafva stor sjelfständighet.