Han prisar påfvens snille och hans detaljkännedom af affärerna. Han frågar honom om råd rörande allting; han är hans underdånige tjenare. Dessa politiska underhållningar, detta furstens arbete med sin minister räcker en eller två timmar. Emellanåt afbrytes den af kammarherrarne. Med dem står Antonelli på särdeles god fot. Omkring halt elfva eller elfva begynna audienserna. Allmänheten beger sig till Vaticanen för hvarjehanda angelägenheters skull och man får tillträde der utan svårighet. Påfven sitter, klädd helt och hållet i hvitt, i en länstol med högt ryggstöd och framtör honom står ett bord. Man gör tre knäfall, men vanligtvis kysser man icke hans toftfel; blott när man beger sig bort, kysser man hans ring. Påfven säger en två eller tre ord på det språk, på hvilket man tilltalar honom, ifall det ar italienska, franska eller spanska, men för engelska och tyska måste en tolk användas. Stundom undertecknar han i en sådan offentlig audiens de aflatsansökningar, som skriftligt öfverlemnats åt honom. Ty det händer verkligen att böneskrifter i föreskritven helgad form tillställas honom med anhällan om aflat i sista ögonblicket för en sjelf samt barn och antörvandter ända intill tredje led. Den helige fadren bifaller dem beredvilligt. Han skutver under dem: Fiat. Pio Nono. Etter de senaste politiska händelserna tillställas honom många adresser för att uttrycka de trognas sympati. Under dem skrifver han på latin någon välvillig eller välsignande fras. Det ligger något djupt rörande, man kunde nästan säga oripande, i att se denna hvitklädda leende gubbe, som sitter der så obekymrad och på detta sätt trotsar den mäktiga rörelsen rundt omkring honom. Kl. två spisar påfven middag. Han sitter städse ensam vid ett upphöjdt bord. I fall andra spisa med honom, hvilket sällan inträffar, t. ex. någon konung eller furste, så äta gästerna vid skilda bord, som äro lägre ställda. Då seneraler någon gång äro inbjudna, tillgår det på samma sätt, men måltiden serveras då icke sjelfva vaticanen utan uti trådgärdens casino. Den påfliga måltidens ensamhet hör till de mest heliga sakerna. Fran tre till fyra tar pätven sin siesta. Hela den fornäma verlden Rom sofver på denna tid. Kl. fem foretages en spatsertur, ständigt ned mycken högudlighet, med garden som saloppera till häst, med lakejer, kammarirerrar och monsignori samt ständigt med välsignelser. För att undvika att påträffa för nycket folk far den påfliga vagnen vanligtvis utom staden. Då man möter den, är det brukigt att falla på knä. Det är svårt att sätta sig öfver detta bruk, ifall man icke råkar beiuna sig i en större menniskomassa; dock olifva fremlingar vanligtvis stående och helsa olott genom en bugning. Romarne falla samtige ned på knä; men personerna at folket aktaga beständigt, att under det påtven välsignar dem göra ett horntecken med fingrarne, för att skyddas mot hans onda öga; ty det är afgjordt att Pius IX har ondt öga, att han har olycka och medför olycka. Men så har man hornets hela kratt deremot. Hornet är romarnes egentliga krucifix. Det fördrifver djefvulen och allt ondt. Derföre använder folket detta tecken mot påltvens välsignelser och ofta äfven mot prester i allmänhet. Går en prest förbi, så gör en god romarinna städse förstulet detta tecken under sin duk och är det en jesuit, så gör hon det två gånger. Kl. sju spisar påfven en lätt aftonmåltid, cena. Derefter kommer ännu en gång audiens och så ett parti billard. KL tio slockna ljusen 1 vaticanen.