VIT. Skeppsbrottet. — Ha! utropade Mahurec, som höll sig med ena handen fast i klippan, under det han med den andra torkade sina ögon, hvilka förblindats af stänkdropparne från sjön. Ha! kan han blott hålla upp i vinden, är skutan räddad! Ett utrop från Charles och ett nytt skri från mängden besvarade sjömannens anmärkning. En oemotståndligare orkan än de föregående rasade öfver fartygets däck och bräckte de segelklädda masterna, hvilka kastades öfver bord, så att fartyget krängde på ena sidan, under det vågorna, piskade af stormen, bröto sig i raseri mot den andra. Fartyget var förloradt. Det var knappast tvenne kabellängder skildt från den farliga kusten : vågorna lyfte upp det på sina skumbhöljda ryggar, snurrade det rundt, nästan lekte med det bräckliga skalet och kastade det slutligen på de skarpa klipporna å stranden, nästan vid foten af den platå, der de förfärade Karaiberna stodo; men fuktiga ångor, som uppstego från hafsytan samt reste sig mellan det olyckliga fartyget och den upphöjda punkt, der vildarne befunno sig, hindrade dessa senare från att närmare följa detaljerna i denna förfärliga katastrof. Man såg ingenting annat än den