sen. Men, såsom flere förutspått, Osterrike skall nu beslutat att ej längre gifva vika. Kejsaren har icke mottagit adressen, emedan den ej var ställd till Ungerns konung. Detta kejsarens steg har af riksdagen i Wien godkänts på så sätt, att den ansåge ett angrepp på kejsarevärdigheten som ett angrepp på monarkiens integfitet, och till dennas försvar skulle det egna allv sitt bistånd. Emellertid ha de ungerska landtdagspresidenterna, Apponyi och Ghiczy, enligt underrättelse från Pesth af d. I:ste dennes, inträffat i Pesth och förklarat, att adressens mottagande skulle bero af titulaturens förändring. De medförde till landtdagen ett kongl. reskript, som tförklarar, det adressen icke blifvit mottagen, derföre att landtdagen varit pligtforgäten nog, att icke erkänna konungen at Ungern, samt hotar med landtdagens upplösning, om adressen icke blir förändrad. Deputeradekammaren fordrade med höga rop, att reskriptet skulle skickas oöppnadt tillbaka, men man beslot dock på uppmaning af presidenten Ghiczy, att låta trycka det till utdelning och för ett par dagar uppskjuta möten, på det man måtte få tid till enskilda ofverläggningar. I magnathuset deremot blef reskriptet upplast utan störande. Huruvida ungrarne skola gilva efter eller ej, kan ännu icke bestämmas, och kommer säkerligen att mycket bero af Italiens hållning. Men att Österrike är beslutet att handla med bestämdhut, det kan ej betviflas. Många skäl tala derför, bl. a. det, att den hittillsvarande general en chef för hela truppstyrkan i Ungern, furst Franz Lichtenstein, afträdt från denna sin befattning och följts af den energiske och iruktade tälttygmästaren furst Coronini-Cronberg, hvilken bland annat gjort sig bemärkt genom sin ultramontana ifver, och att samtidigt dermed utnämnts nya kommendanter för Ungerns båda vigtigarte och största fästningar, Komorn och Peterwardein. Man motser dertöre händelser i Ungern, hvilka göra det nödvändigt, att tyglarna åtdragas och regementet ötverlemnas ät karaktersfasta män. I sjeltva Wien tyckes dock stämningen icke vara för några kraftåtgärder, och man hoppas i denna fredliga stad, att regeringen icke skall låta förleda sig till någon öfverillad brytning med Ungern, väl vetande att en sådan brytning måste draga med sig vigtiga, kanske förderfliga foljder för Österrikes eget bestånd; ty Osterrike måste segra i strid mot Ungern, annars ryckes det helt och hållet isär. Vi nämnde, det Ungerns åtgärder komma att mycket bero at Ivaliens hällning. Och denna är under den nye ministerns ledning likasom förut mycket bestämd. Det är utan tvitfvel, att romerska frågan snart skall bli lost och aw Italien skall erhålla Rom till sin huf.vudstad. Detta blir den tredje dödsringningen tör Österrikes gamla välde i Italien. Den första ljöd vid nederlaget vid Solferino, den andra vid Frans II:s flykt från Neapel. ktter att ha sjelt störtat sitt land i ett hat at svårigheter genom sin envishet att vilja gå 1 spetsen för den katolska reaktionen, en envishet hvarpå det olyckligt ryktbara konkordatet lemnar bästa beviset och hvilken väl närmast framkallade Österrikes sista krig i Italien, ser Österrikiska regeringen nu alla sina gamla ansträngningar tillintetgjorda. För den nya tidens kraftiga hand måste det gamla, murkna förfalla -— och olycklig den stat eller individ, som vågar ställa sig emellan. Med det verldsliga påfvedömets fall har ock Österrikes rival om första platsen i katolkska kristenheten, Frankrike, vunnit en afgjord seger och Osterrike kan endast i sin vanmakt med en suck åse, huru allt verldsligt välde är förgängligt, åse, huru det bortslösat sin egen välfärd, sitt lands märg på ett yttre, ihåligt, om ock i munkkåpa draperadt, fåtängligt Nurnbergerkram. Vi för vår del tro på stora konseqvenser häraf. Det är den ihåliga katolska dogmens egen Nemesis, att en at dess forsvarare skall genom handling visa, med huru mycket slagg den varit öfvertäckt, för att göra den nuvarande katolicismen med dess påfvegranlåt, rökelser och purpur omöjlig, och på dess ruiner låta öppnas en väg för den