slösade förgätfves på honom sina vänskapligaste omsorger. Några ord, som undsluppit Mahurec, hade kommit de båda unga flickorna att förstå, det en förfärlig smärta plågade Charles hjerta, och att hans själ sönderslets utaf minnet af en förfärlig katastrof, som för alltid tillintetgjort hans hvila och lycka. Men den hos qvinnan medfödde instinkt hvilken alltid drifver henne att bispringa dem som lida, hade den store chefens döttrar känt sin ömma tillgifvenhet för den sjuke ökas, tillfölje af den våldsamma sorg, som förtärde honom. Ingenting kunde vara mera rörande än åsynen ai dessa omsorger. De tycktes äfven ofta lyckas i sina ädla be. mödanden. Ibland lyckades Skogsblomman draga Charles med sig i de herrliga skogarne, troende att åsynen af denna storartade natur skulle gifva hans själ en lyckiig förströelse. Stundom förde Morgenstjernan Charles til chefens boning, och på detta förtjusande ställe prydt med skapelsens skönaste blommor, fuktad af sorlande vattenkällor, och der en mild tem peratur rådde, sökte den unga flickan fästa der sorgsnes uppmärksamhet vid de blommor, son hon med sina händer sjelf uppdragit, på de jätte lika och doftande jasmiubuskarne, på de lysandi