fullkomligt oberoende icke hade någon särdeles anledning att uppstå, en förbittring mellan de begge folken, det svenska och det norska. Ju mera nemligen hvardera folket till tager i politiskt framåtskridande, dess mera måste det leda till likadana konflikter, som den, hvilken egde rum i fjol, och dess mera måste hvardera folket känna sig besväradt och förorättadt genom de hinder, som sålunda ställs sig i vägen för dess berättigade utveckling och ehuru det visst är sannt, att oviljan egent ligen borde vända sig emot unionsorganisa tionen och icke emot det andra folket, så antager den dock genom ett lätt förklarligt gui pro quo karaktären at förbittring mot det folk genom föreningen med hvilket dessa hinder uppstått; och sålunda innebär den ännu uton dett nyssnämnda felet fröet till ett nationell split folken emellan, hvartill under ewt full ömsesidigt oberoende föga anledning kunde förefinnas. Detta är ett positivt ondt, vide värre än det, som kan uppstå af bristande sammanhållning. År derföre ingen annan slags forening, än den närvarande, möjlig mellar Sverige och Norge, så är det dåi Guds namr vida bättre, att någon sådan alls icke existerar och att hvardera folket lefver skildt för sig, och skall någon förnuftig förening kunna existera dem emellan, så måste den vara af helt ar nan art, än den närvarande. Frågan om möjlig heten deraf skola vi upptaga i våra följande artiklar.